Oj vad längesen jag skrev här!! Hoppas ni inte smält bort av värmen under tiden jag varit borta :)

Under hela den senaste månaden har jag haft sån sjuk beslutsångest över vilka val jag vill göra. Jag är en person som tycker om att göra nya saker hela tiden och ju mer jag tänker ju mer rastlös blir jag. I sommar har jag jobbat på Hotell Höga Kusten och har trivts toppenbra men sommaren börjar ju varelse man vill eller ej att gå mot sitt slut och jag måste börja klura på vad jag ska göra härnäst.

För några veckor sedan beslöt jag mig för att ansöka om au pair igen då jag på något vis kände att det är nu eller aldrig, kanske också på grund av min rastlöshet att inte veta vad som väntar. Jag är nästan färdig med alla ansökningspapper men nu känner jag bara NEJ! Jag tror inte jag vill åka tillbaka, jag har gjort det där en gång. Just nu längtar jag så sjukt mycket efter en trygghet efter att ha "flängt" runt i 4 år. "Ta chansen" säger många, och jag förstår helt och hållet vad dom menar. Men jag känner att jag har tagit alla chanser som finns de senaste åren och först nu har jag börjat känna mig hemma igen, jag tycker om att vara hemma i Sverige! Under det senaste året har jag gjort så mycket skojj i Östersund med påbörjandet av någonting som förhoppningsvis snart ska till att likna mitt egna företag. Och i höst har jag lite projekt inplanerat angående detta vilket jag ser sjukt fram emot!

En person sa till mig för ett tag sedan att denne har lärt sig att "nöjdförklara" sig själv. Man behöver inte flänga runt överallt bara för att man kan, ibland är det nyttigt att sätta sig och ta ett djupt andetag och se sig omkring, för allt det där fina man eftersträvat kanske finns där framför ögonen på en. Har ni funderingar på att åka iväg att resa eller jobba eller vad som helst så ÅK! Livet går inte i repris och man ska inte vara rädd för att följa sin vilja. Men om dessa planer inte går igenom så ska man veta att det är okej, det blir inte alltid som man tänkt sig men är det så himla farligt?

Det som tar emot för mig mest just nu är att åka som au pair och plötsligt bli ett barn igen. Jag är 23 år och när man åker som au pair har man vissa regler som familjen satt som tex. Va hemma en viss tid, ingen alkohol osv.. Jag förstår helt och hållet regler men jag vet inte hur jag skulle orka med att ha massa regler nu när jag bott ensam så länge. Jag vet inte men just nu trivs jag så bra hemma med min familj :) Det kommer ordna sig, även om funderingarna gör mig tokig!!!