Måste bara säga tack för allt stöd jag fick vid förra inlägget jag skrev, så härligt att se vilka fina människor det finns!! Känns så otroligt skönt att få dela med sig. Har sagt det till många och jag rekomenderar er också, har ni mycket funderingar - skriv! Man måste inte publicera,  det känns bara skönt att avreagera sig med papper och penna ibland när det snurrar på för mycket i skallen, man får vara hur förbannad och hur glad eller dryg man vill, du bestämmer för det är din text, ingen annan behöver se. Tror alla skulle må bra av en "avreageringsbok"! Inte för att jag själv är så flitig med att skriva ofta.

Ligger just nu i soffan och lyssnar på stormen som drog in på typ 2 sekunder kändes det som,fy klåån! Boxningen är till och med inställd ikväll på grund av den.. Jag som var så kaxig innan och trodde inte på att det skulle bli någon storm, "blåser väl alltid i Östersund" tänkte jag men det fick jag igen när det började smälla som bara f*n ute. Oj ojj..

Iallafall så funderar jag på en sak som jag och mamma pratade om. Och det är hur sjukt det är att saker och ting ordnar sig och hur drömmar kan förändras och ibland försvinna och bytas ut  mot andra, det är väl egentligen tack vare mina egna val som saker har hänt och ordnat sig, vilket jag från början inte trott.

Det jag tänker på är drömmarna jag hade när jag var liten.. Den största drömmen var att bo i London, när jag var 12 år var det nog för att jag trodde att man sprang på Robbie Williams vid vart enda gathörn i London sen har jag bara intalat mig själv att Engelsmän generellt verkar som ett jäkla roligt folk att hänga med och att dialekten är förjävla go. Min andra dröm var att få prova på att bo i USA. Och en annan dröm var att bli fotbollsproffs, medans den sista och förmodligen största drömmen har varit att jobba med musik, men den drömmen gav jag upp rätt fort samtidigt som den alltid funnits kvar i bakhuvudet, för jag är ju ingen musiker??? Det går ju inte?? Som ni ser är jag inte bara en funderare, jag är en drömmare också..

Jag har genom åren gett upp vissa av dom här drömmarna mer och mer.

När jag gick i högstadiet så ville jag så gärna åka på språkresa med STS när jag fyllde 15/16 men det blev aldrIg av pga att jag var upptagen med fotboll på sommrarna. Efter det så blev jag så jäkla negativ som en tonåring lätt kan bli (hehe). "Men åååååå.. jag kommer aldrig att åka till London och hur ska jag klara av att åka till USA?? DET ÄR JU HUR LÅNGT SOM HELST".. Min fasa har alltid varit att inte våga prova på saker jag vill göra och sen ångra mig senare i livet så jag fick lite smått panik, vilket mycket var mitt eget fel för jag har varit rätt rastlös att vänta på saker här i livet, det ska hända NU! Sen på gymnasiet drog jag på mig skador och mådde väldigt dåligt på grund av allt som hände hemma, och då hamnade fotbollen helt plötsligt så gott som på hyllan.. Jag som var van att träna nio gånger i veckan, vad skulle jag nu ta mig till?? Jag har aldrig varit bra i skolan utan har alltid haft det tungt med de flesta ämnena, men det har inte gjort så mycket för har ju alltid haft idrotten. Men fan va deppigt det blev när jag fick lägga fotbollen på sidan mer och mer,idrotten stod ju till stora delar av vem jag var. Fick problem med ryggen och min sjukgymnast sa att jag kanske aldrig kommer kunna spela fotboll igen för han trodde att problemen var så stora. Ännu en dröm att stryka från listan.. Blev deppig, less och allmänt förvirrad och ledsen.

Men då gjorde jag till slut någonting som jag är sååå glad för. När jag gick tredje året på gymnasiet så var jag fast besluten om att jag aldrig tänker börja plugga, aldrig i livet! Så jag ansökte som au pair genom STS, matchade med en värdfamilj utanför San Francisco och var sjukt upprymd. Och dom sista dagarna var jag så nervös att jag började ångra mig, "VA FAN HÅLLER JAG PÅ MED?? Hur ska lilla jag klara mig själv??" Men folk peppeade mig att åka och mamma sa "om du skulle ångra dig så är det lika långt att åka hem, det skadar inte att prova". Så jag for, och hade världens bästa år.

När jag skulle hem hade jag samma inställning angående plugg, nej FY FAN för att plugga, jag vill tillbaka till USA (fick inte pga visum). Men hade inget jobb som väntade eller andra planer så jag beslöt mig för att ansöka till olika utbildningar bara för att se hur jag låg till, jag sökte allt som verkade intressant utan att ha en enda tanke bakom. Kom in på turismprogrammet här i Östersund, tänkte lite samma sak som innan jag åkte till USA, skulle jag ångra mig är det bara att packa väskorna och åka hem igen, för att ligga hemma i soffan hos mamma i Kramfors och söka jobb efter ett år i USA skulle nog göra mig mer eller mindre tokig, och för det andra så kände jag inte att jag hörde hemma där längre heller på nått vis. Började plugga, men har under hela 2 år funderat på att hoppa av och har många gånger varit sjukt nära, detta på grund av att jag som sagt aldrig har varit bra i skolan och har genom åren kuggat så SJUKT många tentor och självförtroendet har varit noll när det kommer till skola.. Fotbollen då? Det var inte lika kul längre.. Och jag hade insett att mitt mål om att bli bäst inte kommer att ske, eller jag hade ingen vilja längre att jobba till att bli bäst. Gick upp sjukt mycket i vikt i USA och det kändes bara tungt att komma igång. Har gått runt i två år och letat efter mig själv, och försökt komma på vad jag är bra på men har haft så svårt att hitta något. Träna har jag alltid älskat och kom igång rätt fort efter USA, men det kommer jag ju inte käna mycket stålars på. Frågade mig själv hela tiden vad fan jag gör i Östersund...Varför började jag plugga?? Och efter halva utbildningen var gjord så kände jag att det var för sent att hoppa av, det kändes onödigt.. Och någonstans så fanns det ju ändå ett intresse.

Förra våren läste vi en evenemangskurs, DÄR kom min inspiration och DÄR dök en gammal dröm som jag la undan först av alla, musik! Jag kom på att jag kan ju visst jobba med musik fast att jag inte sjunger eller spelar. YES!!!! Vi åkte på fältresa till Stockholm där drömmarna växte ännu mer när vi fick träffa VDn för friends arena. Sen skrev vi tenta och vad tror ni händer? Jo jag kuggar igen.. Och den här gången tog det så jäkla hårt.. För jag kände bara att det var förjävligt att kugga en tenta som jag var så intresserad av, jag kände mig dum i huvudet och undrade vad fan de skulle bli av mig när jag inte ens fattar det jag är intresserad av? När den terminen började gå mot sitt slut så fick jag lite energi, åkte till London på praktik i 5 veckor.

Nu går jag 3e året på utbildningen och vet ni, någonting har hänt! Jag har blivit positiv, och mycket av det beror på att jag känner att jag är så nära målet(examen!!) och för att jag på praktiken fick beröm för den person jag är, och inte på grund av hur jag har presterat i skolan, för vem bryr sig om ett bra betyg om man inte är funtad som person? Under början på den här hösten bestämde jag mig för att nu jävlar ska jag ta tag i det här. Skaffade mig en mentor som arbetar med evenemang som är en sån stor hjälp för mig och hjälper mig hitta kontakter i arbetslivet. Vi fick även hjälpa till att arbeta och förbereda lite inför guldgalan som är Sveriges största näringslivsgala, vilket var jävligt inspirerande för att man fick se hur folk arbetar! Jag har även börjat klura på en affärsidé som jag längtar efter att få dela med mig av.. Drömen att en dag få arbeta med musik och evenemang är större än någonsin. Mycket tack vare pepp från folk från arbetslivet, familj och vänner som är berömt och fått mig fattat poängen med en bra personlighet och stark vilja.

Så för att komma till poängen så betyder detta att det är SÅ nyttigt att prova på saker som man vill göra och hålla tag i sin dröm och att sätta mål, de kanske inte kan fullföljas helt men de kanske kan formas om och bli någonting annat, eller hitta en annan väg där man hittar nya saker som inspirerar till nya drömmar. Därför känner jag mig så glad att det finns hopp för oss som har det svårt i skolan, kämpa på, för i slutänden handlar det om den du är som person och hur hårt du är villig att arbeta för något. Drömmar kan även försvinna helt, fotbollen och idrott var min identitet och jag visste fasen inte vem jag var när jag mådde dåligt och inte orkade ta tag i den. Nu har jag insett att jag inte behöver vara bäst i skolan (det där med att vara bäst kommer nog från idrotten, vinnarskallen kan spela ett spratt), jag behöver inte klara alla tentor på första försöket. Det är viktigt att kämpa sig igenom jobbiga saker, för ju mer man får kämpa för något ju mer stolt och ju mer gött känns det när man kollar tillbaka på vad fasen man har åstadkommit och vad man har gjort. Plugget som jag inte har förstått varför jag håller på med är nu i efterhand det de bästa jag valt att göra. Har fått upp ögonen för nya saker och har även lärt mig att prata inför folk och tro på att saker ordnar sig till slut. 3 år är inte hela livet, och hur bra är det inte att ha en utbildning att stå på? När man mår dåligt (det jag nämde i förra inlägget)så är det svårt att hitta inspiration till något, men när man har hittat sig själv någorlunda så blir det bättre. Det kan ta tid innan man hittar dit, för mig tog det 6 år, men när man väl gör det så är det värt allt kämpande som man ibland bara velat ge upp. När pappa dog så dog mina intressen för fotbollen med han lite, fast att jag fortfarande tycker det är sjukt kul, men det kändes som våran grej. Nu har jag byggt upp mål som bara är mina, och nu jäklar vet jag vad jag vill göra och jag har lärt mig att jag är visst bra på någonting! De positiva delarna döljs bara väldigt lätt när livet bjuder på motgångar. ALLA är bra på någonting, jag lovar, och är man inte bra så tar man hjälp av dom som kan och lär sig.