Saknar så mycket!!
Att acceptera att man måste gå och sakna hela livet är så svårt.. Jag har inte lyckats. Jag saknar min pappa så otroligt mycket och det går inte en dag utan att det känns tomt. Jag har fortfarande efter 4 år inte vant mig vid att han är borta, jag har fortfarande känslan av att han är hemma i Kramfors. Ibland  känns det  som att han har varit borta i en evighet, och ibland känns det som att jag såg han igår. Men just nu vet jag inte riktigt vad jag känner.. Jag saknar bara så att det gör ont. Skulle göra allt för att få krama min pappa igen, skulle också göra allt för att få bråka med han igen och skämmas när han gör grimasher och börjar gå konstigt mitt inne på stan..
Jag glömmer aldrig när jag och pappa var påväg hem från fotbollsträningen och han någon dag innan hade varit uppe i Umeå på sjukhuset på koll. Cancern hade spridit sig till hans lymfkörtlar under ena armhålan så han hade opererats tidigare. Det var den enda gången jag frågade han om sjukdomen, jag frågade: Är det farligt? Han svarade: Carro... Cancer är aldrig ofarligt. Jag pratade inte mer i bilen, fick en stor klump i halsen som om att jag skulle brista i gråt när som helst.. Klumpen kommer tillbaka varje gång jag tänker på det.. Jag hatar tanken att jag aldrig kommer att få träffa han igen.. Jag behöver ju min pappa.
Är så glad att jag har min mamma och syrran kvar. Och jag är så glad att min mamma är frisk, hade jag tappat henne också vet jag inte vem jag hade varit idag.

 
Tycker att den här bilden är så himla rolig, glada päron :)