Jag har tänkt på en sak.. Det är det här när folk ger kommentaren "du är så stark" till någon, är den kommentaren positiv för alla eller är det något som känns skönt att säga för den som säger det? Jag tycker såklart att kommentaren Menar någonting gott och att personen som säger en sådan kommentar bara menar väl. Och i många fall kan det vara skönt att höra en sån kommentar för att det är ett tecken på att människor i din närhet vill uppmuntra dig och puscha dig till att inte ge upp, att dom faktiskt bryr sig. Och har man presterat något eller uppnått ett mål man haft, så kanske man känner sig stark och det kanske känns förjävla bra att höra det. Men jag tänkte gå in på en annan situation..

Ska börja med att säga att det här är en bild av MIN personliga upplevelse, inte någon annans, du får känna och tycka annorlunda.

När jag får en kommentar om att jag är stark idag gällande skola eller arbete eller någonting liknande blir jag såklart glad men det fanns en period då jag inte riktigt förstod vad folk menade när dom sa att jag var stark; hade jag något val?
Efter att pappa gick bort och mamma blev sjuk så kände jag faktiskt inte att det fanns så mycket till styrka att hämta någonstans.. När jag fick höra att jag var stark så ville jag bara bryta ihop och skrika, för den där styrkan alla pratade om, var helt osynlig för mig, jag kände mig inte stark - jag var trasig.

Även fast människor bara menar väl när man ger en sån här kommentar så kan jag inte sluta tänka på pressen den kommentaren ger och att man till slut börjar intala sig själv att vara stark. När man inte kände för att kliva upp på morgonen för att man hade gråtit hela natten, eller när man gick på skolan och bara ville brista i gråt så lät jag istället klumpen i halsen bli större och större - för jag ville ju vara stark inför mina vänner och familj, "dom ska inte behöva se mig ledsen". När en tonåring, en 17-åring som jag var då får en sån kommentar att jag är stark så uppmanade det mig att hålla igen.. Alla kanske inte känner så men det här var som sagt min upplevelse. Den här bilden av styrka är något som jag har svårt att släppa.

Jag kan erkänna att jag inte känt mig stark på flera år, jag har känt mig så svag inombords och visat upp en helt annan person utåt. Den där styrkan, den har nog alla andra sett för den har jag alltid varit duktig att visa utåt.. Styrkan har för mig varit till för att inte oroa människor i min omgivning, att få dom att må bra före mig. Men varför ska det inte vara okej att bryta ihop? Att visa att man mår skit, att man just nu inte orkar vara stark eller kanske inte är redo att vara stark än, det kanske ingår att vara svag ett tag för att få tid att sörja en bortgång?
Det här betyder inte att man behöver älta, men det betyder att man ska få känna att det som hänt inte är okej, det handlar om att börja inse att sakna, det kommer jag få göra hela livet.

Den här klumpen som byggdes upp i mitt bröst har gjort så ont, den finns fortfarande kvar, men väldigt mycket mindre har den blivit. Klumpen har fått min kropp att säga ifrån. Har ofta ont i bröstkorgen, blir lätt stressad och har lätt för att känna oro. Det kom till en punkt när jag var så ledsen men fick inte fram en enda tår för att jag inte orkade gråta för det gjorde så ont i bröstet, istället kände jag mig tom.
Jag hade önskat att jag hade visat mer.. Att jag helt enkelt skulle sagt att jag inte klarade av fotbollsträningen för att det gjorde ont istället för att hitta på andra anledningar eller gråta i smyg på träningen när ingen ser, pappa stod ju inte bredvid målet längre och det är fortfarande något som är sjukt jobbigt för mig nu 5 år senare.

När mamma blev sjuk så ville jag inte att hon skulle behöva vara orolig över mig, hon hade ju sina problem men visade än en gång sån STYRKA mot mig och syrran. Den här styrkan har vi pratat om för min pappa hade en förmåga att visa samma slags styrka, man försöker förminska sjukdomsbilden med; äh det kommer gå bra det här, bara vi är positiv. För att skydda oss barn (vilket jag på ett sätt är glad över för vi behövde en positiv och målinriktad mamma som du). Nackdelen kan bli att man fortsätter i så högt tempo för att man intalar sig själv att det är fullt naturligt att komplittera sorgen och oron med nöjen. - oj nu är jag orolig/ledsen, jag drar ett skämt så att alla blir glad eller... Vi går på i 190 med skola, jobb och allt vad det kan vara.
Säger inte att man inte ska vara positiv för alla skämt och tokerier har varit till sån otroligt STOR hjälp. positiv, det ska man alltid försöka vara så gott det går! Men ibland är det okej att bromsa, stanna upp och andas. För sorgen, ilskan, oron, stressen kommer finnas kvar, och den är viktig att ta itu med för att inte kroppen ska säga ifrån som den har gjort för mig många gånger.
Nöjen, fritid, skratt och lek ska ALLTID få finnas med, även under tuffa stunder för alla har rätt att leva vidare Sitt liv MEN det ska inte bli en flykt från problem som trycker på inifrån.

Så tack jag förstår att vara stark menas som någonting positivt, men betyder det att den som inte känner att den orkar och säger ifrån ska behöva känna att den är svag? Är det så fult?

Däremot så tycker jag nu i efterhand att jag har blivit stark som person pga all denna skiten som vi fick gå igenom och har efter det fått helt andra värderingar och en helt annan drivkraft för att uppnå mina mål och prova nya saker. Men den styrkan och tryggheten med att tillåta mig själv att känna mig stark har kommit först nu den här hösten. Så får jag en kommentar nu om att jag är stark för att jag har lyckats ta mig igenom den här perioden eller för att jag själv säger rakt ut att "såhär bra har jag inte mått på länge, jag är glad", så blir jag jätteglad, för det har inte varit lätt. Därför tycker jag att den här styrkan är helt jävla fantastisk att känna att man hittat, men jag tycker inte om att höra att jag är stark under stunder jag mått skit, av någon annan.. För jag tycker att man ska låta styrkan komma inifrån, och växa fram medans man på nått konstigt sätt lär sig att leva med sorgen.

Visa gärna stöd genom att fråga hur man mår, och försök att inspirera människor att jobba för något och hitta mål, stora som små- för det blir bättre! Välj inte vägar du kommer ångra i framtiden.

Oj vad långt det blev! Men det är nog såhär jag känner.. Eller ja efter all den här texten så vet jag inte hur jag egentligen har lyckats få fram det jag menar. Men jag talar inte om era synpunkter, åsikter eller erfarenheter utan dessa åsikter är från tonåringen/tjugoåringen Caroline Strindlund, canceranhörig till båda mina föräldrar. Såhär kände/känner JAG!

Ska tillägga att jag är glad att min mamma var stark mot mig och syrran. För vi behövde en förebild i den åldern. Men hade önskat att hon också hade tänkt på att sätta sig själv i prio ett ibland, för du är världens bästa mamma även om du vissa dagar inte är stålkvinnan trots att du inte har cancer i kroppen nu! :)

Jag är sååååå glad för alla fina människor som finns i mitt liv, utan att försöka låta fjantig! Men ni är bäst och nu mår jag bra, annars skulle jag inte skriva ett sånt här inlägg! Önskar bara att fler insåg att saker och ting blir bättre, ge det bara lite tid :) puss och kram från nattsuddaren!

 

Anna

12 december 2013 22:35

<3 PUSSS

http://koolaanna.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

03:38. jag är vaken. Tanken har slagit mig att jag måste börja skriva av mig igen. Men det slutar bara med att jag blir arg på datorn som jag knappt kan andas på längre innan den bestämmer sig för att checka ut. Varför är jag vaken? Svar: jag är ...

Gissa vad??? Det är fortfarande varmt och skönt här borta och var inte orolig, ja jag var i San Francisco under den stora jordbävningen men sov mig halvt igenom den OCH jag behöver inte oroa mig för något vulkanutbrott eftersom att jag befinner mig p...

Aloha peeps :) Ligger i sängen på hostellet med Jack Johnson i lurarna och bara ler, känner att jag har så mycket inspiration i kroppen! Tack säger jag till mig själv som satte mig på planet och flög hit till självaste Hawaii. Var tvungen att köpa m...

Oj vad längesen jag skrev här!! Hoppas ni inte smält bort av värmen under tiden jag varit borta :) Under hela den senaste månaden har jag haft sån sjuk beslutsångest över vilka val jag vill göra. Jag är en person som tycker om att göra nya saker h...

Jag vet att det inte blir mycket bloggande nu för tiden, sorry!! Men som jag skrev i förra inlägget så är jag totalt slut efter ett par stressiga veckor, hoppas ni förstår! De senaste dagarna har jag haft svårt för att vara positiv, allting känns bar...