Klockan är 01.27 och här ligger jag nedbäddad i syrrans soffa. Känslan att vara hemma hos dom jag tycker om är obeskrivlig, önskar att jag hade dom på närmare håll. Det är en himla tur att jag har så fina kompisar i Östersund som underlättar när jag längtar hem till mammsen alldeles för mycket.

Den här helgen har bestått av ångest och tacksamhet, vad tycker ni om den kombon? Jag önskar att man kunde dra ett tjockt svart streck över ångesten och bara behålla tacksamheten. För mig är det svårt att koppla bort vad andra människor tycker och tänker. Just nu har den här ångesten över att vara andra till lags handlat om det många av er sett på facebook. Jag blir arg på mitt tankesätt som framkallat denna ångesten, ibland är det faktiskt okej att göra saker för DIG Carro, inse det.

Under hösten 2012 fick vi i vår klass en uppgift om att dela med oss av en affärsidé. Jag som många andra hade ett stort problem med att komma på vad sjutton lilla jag kunde bidra med till den här världen. Kvällen innan redovisningen hade jag fortfarande inte fått ner ett ord på min affärsidé, jag kände mig körd. Jag gick runt och trampade i min lilla lägenhet och funderade och funderade när jag till sist kom på det.. Jag vill dela med min berättelse, om mina tonår där ordet cancer kom för att stanna i vår familj. När jag hade det tufft så hittade jag mycket kraft när jag googlade runt och såg att jag inte var ensam i min situation. Under den tiden hade jag önskat att jag kunde hitta fler berättelser om människors tankar osv för att själv förstå att jag faktiskt inte är knäpp som känner och tycker som jag gör. Därför så tyckte jag att det kändes som en bra idé att dela med mig, för att inspirera andra. Det har nu gått 1.5 år sedan min idé kom till mig och under den tiden har det både varit tvivel och förhoppningar. Tvivlet har kommit till mina skräcktankar att människor ska tro att jag gör det för att få medömkan för så är inte fallet, jag gör det för att inspirera och stötta andra i liknande situationer samt även för att det även kan hjälpa mig själv bearbeta den här perioden av mitt liv. En till tanke har varit; vill någon verkligen höra vad jag har att säga? Tvivlet måste bort, jag måste gå på magkänslan - självklart vill jag bidra till att uppmärksamma canceranhöriga, för att förhoppningsvis på något vis kunna förbättra någon/någras vardag. Den där sista känslan vill jag ha kvar som drivkraft medans tvivlet gärna får bli mindre.

Under hösten 2013 fram till nu har jag gått all in på att börja föreläsa om min upplevelse. Det känns både spännande och nervöst. Klart jag vill göra det men måste arbeta bort den äckligaste ångesten som jag tror finns i så många av oss, den ångesten jag nämde tidigare, att vara andra till lags. Innan denna helg sa jag att jag vill börja marknadsföra min föreläsning och tänkte att facebook är en väldigt bra väg att gå. Så jag började skriva ett inlägg i en grupp för dom som söker föreläsare. Men medan jag skrev detta inlägg tänkte jag för mig själv: "vad är det jag gör? mina vänner och vänners vänner kommer att se vad jag skriver i den här gruppen, tänk om det inte finns något intresse??". Den där ångesten jag pratade om. Jag suddade inlägget jag skrev c 3 ggr och gick ifrån datorn innan jag till slut bestämde mig att NEJ, nu jäklar. Jag VET att det finns människor som vill höra min berättelse, människor som behöver stöd. Till slut gjorde jag det, jag skrev mitt inlägg och kopierade in ett inlägg härifrån min blogg som heter "måste man alltid vara stark", sen tryckte jag på skicka. Det första jag sa var; nej nu tar jag hunden och går ut och  lämnar mobilen hemma bara för att jag inte ständigt skulle kolla vad som hänt på facebook.. Jag gick min promenad och tänkte om och om igen på att folk kanske inte är ett dugg intresserade av vad jag har att säga, vad har jag gjort?? När jag sedan bestämde mig för att gå hem igen möttes jag av en stor tacksamhet och glädje. Fler än jag någonsin kunde tro hade läst och stöttat det jag vill göra, både på facebook och här i bloggen. Det känns så kul att jag inte riktigt vet var jag ska hä mig!! Varför ska man hela tiden tänka "tänk om" hela tiden istället för att göra det man själv vill och fullständigt strunta i alla dom som inte väljer att stötta. Jag är otroligt tacksam över alla er fina människor som stöttar mig, det känns så skönt att veta att det jag vill göra inte är helt bakom flötet.

Jag har ännu inte riktigt startat upp mina planer, men hoppas innerligt att få komma igång snart (april ish), det kommer bli tufft men det känns redan så skönt att äntligen få dela med mig av mina tankar. Att ni stöttar mig ger mig sån kraft till att verkligen göra det här och ni ska bara veta hur ni inspirerar mig! :)