Jag vaknade tidigt men ligger i sängen fortfarande. Jag tänker och bara ler :) Blir så glad när människor hör av sig till mig och peppar och uppmuntrar det jag gör. Fast det här kanske jag har sagt några gånger? Men det struntar jag i, jag måste få skriva. Nu ska jag börja klura på lite projekt som börjat komma till mig nu när jag ligger här och funderar. Vi får väl se om det blir nått mer av det!

Ha en trääääävlig dag!!! :)

Jag är tårögd.. 133 personer har delat mitt radioprat idag från P4 Jämtland. Jag vet inte riktigt var jag ska hä mig riktigt, 133 personer. Det är mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. TACK!

Det jag har märkt de senaste veckorna är hur många människor som uppskattar det jag gör, så många som är glad över att känna igen sig, människor som känner sig ensam i det dom går igenom. Tänk vad många människor som går runt hela livet och mår dåligt för att dom inte har någon att prata med eller kanske tror att de dom vill prata om inte är någonting man "ska" prata om. Så många människor som tänker likadant, så många barn och ungdomar som går genom första stadiet av sitt liv i tron om att det inte är okej att prata, att smärtan går över om man är tyst. Jag tänker på alla konflikter och andra jobbiga situationer som skapas på skolan, på arbetet, fritiden och i relationer som grundas i att man i grund och botten mår dåligt över någonting. Man blir missförstådd. Sur,disträ, grinig eller falsk, känslor som har skapats av att man har hållit inne vad man egentligen känner. När ska det bli en förändring? Jag har gått i 6 år och intalat mig själv att jag ska dra lite på smilbanden så fort någonting blir jobbigt eller bara bli tyst. Kroppen säger till slut ifrån, den vill inte mer. Att ha gått med axlarna spända upp till öronen dag ut och dag in tär på kroppen. Man får ont i bröstkorgen och får svårt att andas, blir deprimerad, minskad aptit och dålig sömn osv. Ju mer känslor man håller inne ju ondare gör det i kroppen, tro mig - jag vet. Min kropp lyssnar fortfarande inte på mig alla gånger, jag blir lätt stressad och får mycket spänningar i bröstkorgen/bröstryggen. Ett tag undrade jag om det var något fel på mig, att det var någonting fel när jag ständigt kände för att bryta ihop, den där stora klumpen i bröstet som tryckte på hela tiden. Men jag har idag lärt mig att det faktiskt känns bättre av att prata.

När jag har börjat hålla på med min affärsidé för "det är inte fult" så har jag märkt att vad skönt det är att prata. Och vad skönt det är när människor hör av sig om vad dom känner, jag är ju inte ensam som jag många gånger känt. Ibland när jag lyssnar på människor som berättar om saker dom har varit med om så står jag bara och gapar, det låter ju precis som jag. Jag är fortfarande den som har svårt att prata känslor, även om det kanske inte märks. Men jag har insett att det är okej, jag har ju ändå lärt mig att prata om det som hänt utan att må dåligt/få ångest över det. Vi är alla olika, vissa har aldrig haft problem att visa sina känslor, andra har svårare för det - jag är en av dom. Så länge det inte kommer till glädje, då är jag en jäkel på att visa känslor. Men jag har märks vad andras stöd har fått mig att förändras, när jag ser att människor faktiskt uppskattar det jag gör så har jag fått svårare och svårare att hålla tyst. Nu för tiden pratar jag om det som har hänt ofta, även om de djupa känslorna är någonting som jag håller för mig själv och det gör ingenting. Ibland när jag känner mig som en ballong fylld med en massa känslor är det så skönt att bara få ventilera med någon. Ofta kan det vara svårt att prata med sina närmsta. Därför hoppas jag att min hemsida i framtiden kan fungera som ett forum som jag har tänkt. Ett ställe där man kan skriva till andra och prata om saker med någon som inte står en nära. Men fram till dess ska jag börja med min föreläsning den 16/4, sedan får jag helt enkelt se var det bär mig. Det kan bli 1 föreläsning och det kan bli många fler, det är känslan som kommer att avgöra. Vilket som så är jag som sagt VÄLDIGT tacksam för ert stöd!!

Nu ska jag sova så att jag orkar ta mig upp och träna imorgonbitti :) kram på er och tack för idag!!

Jag kan inte sluta skratta åt den här bilden. Undra hur jobbig jag hade varit här på en skala? Dom ser inte särskilt trevlig ut päronen måste jag säga :) Här bodde vi på Rica Talk hotel i Stockholm och var påväg för att se fotboll, Djurgården - Hammarby har jag för mig att det var. Minnen, vad hade man gjort utan dom?

Herregud vilken dag, proppfylld med nerver. Först och främst så var jag veckans stafettgäst hos radio P4 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=5824432) och efter det gick jag direkt till universitetet för att skriva tenta, varför slappna av liksom? Har sagt det närmare en miljon gånger men jag vill bara tacka för er hjälp, er hjälp genom att dela så mycket som ni gör hjälper mig så otroligt mycket. Nu är det bara två veckor kvar tills föreläsningsdagen och nerverna börjar kännas på kan jag säga. Tills dess behöver jag all pepp jag kan få, vilket ni är sjukt duktig på. När jag sitter själv och klurar på den här idén så är det lätt att man stirrar sig blind till slut, man börjar lätt att tvivla. Men efter den här responsen jag fått idag efter radioprogramet har hakan slagit stenhårt i marken flera gånger.. Shit vad bra ni är, ni påminner mig om varför jag gör det här. Hjärta er!

Nu är jag så uppivarv så nu ska jag ta mig iväg till gymet och göra av med lite energi, det behövs! Jag återkommer senare om mer tankar om den här dagen.

Kram på er :)

     Gå in och lyssna på intervjun med mig här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=5824432

Var tar tiden vägen egentligen? Det har snart gått 4 år sedan jag tog studenten och nu är det snart dags att ta högskolexamen. Hur fasen hamnade jag här? Jag skulle ju inte plugga sa jag väldigt tydligt till mig själv, aldrig i livet. Men tji fick jag för pluggat har jag gjort i snart 3 år och det har varit en riktig utmaning men fasen vad värt det har varit. Utbildningen har lyckats öppna upp ögonen för lite mer saker för mig än bara idrott, ibland kanske det är nyttigt att prova på nya saker som man kanske egentligen inte är så sugen på för att hitta nya spår som intresserar här i livet :) Mamma hade rätt när hon sa till mig att allt här i världen inte bara är idrott när det hade gått dåligt på någon träning, tonåringen Carro kunde ju inte tänka sig att hålla med om det, ICKE. Men hon hade ju som sagt rätt, blir jag förvånad? Nej!! Mamma lyckas alltid ha rätt och det spelar ingen roll vad det gäller så kan man alltid vara säker på vem som vinner fighten. Hon är härlig min mamma, vad hade man gjort utan henne? Det skulle jag inte ens vilja ta reda på. Syrran kan jag inte heller vara mer än stolt över som för en vecka sedan gjorde debut i mamma-rollen till en söt liten Thea, herregud vilken tur den lilla tösen har som kommer få en sådan fin momma och mamma och pappa! :) Och vilken tur jag har som får äran att vara moster, den titeln kommer jag nog få vänja mig vid, men det gör jag så gärna!

Jag vet inte hur många gånger jag ska säga tack, men jag gör det en gång till. TACK till er som stöttar mig, ni ska bara veta hur mycket ni gör för mig. Ni får gärna kika in på hemsidan http://detarintefult.se och lämna ett meddelande eller för att bara kika runt. Allting är ju så himla nytt just nu, så ni kan vänta er mer information i framtiden.

Varmt välkomna till min första föreläsning den 16 april kl 11:30 på gamla tingshuset här i Östersund föreläsningen är helt gratis och fiket kommer att öppna 11:30 för den som vill köpa lunch eller fika. In på facebook och gilla sidan "det är inte fult" för mer info. Hoppas vi ses :)  

Vilken dag, VILKEN DAG!! :)
Jag vet att det är många av er som inte bor i Östersund som inte får hem tidningen 100% Östersund i er brevlåda, därför känns det lägligt att berätta om varför min dag varit så himla bra. Förra veckan blev jag intervjuad av en reporter från 100% Östersund för att berätta om min affärsidé och min bakgrund. Jag visste då att jag skulle få en halvsida vilket är nog stort för mig, men till slut visade det sig att mitt ansikte även fick visas på framsiden. Ååå vad glad jag är för all respons och för allt stöttande, jag är glad att jag tog tag i det här för det känns bara så rätt. Jag kände verkligen att reportern fick fram mitt syfte bra i texten.

Som de flesta vet kommer jag att hålla min första föreläsning på Gamla tingshuset här i Östersund den 16/4, i och med det vill jag med hjälp av min berättelse visa andra att dom inte är ensam samt att man kan ta sig genom tunga motgångar även om det för tillfälligt känns omöjligt. Föreläsningen kommer vara öppen för alla och den är helt kostnadsfri för den som inte vill passa på att äta lunch/fika på tingshusets café. Att prata om mina föräldrar i samband med sjukdomen cancer kommer såklart bli väldigt kämpigt, men samtidigt kommer det även att bli en bearbetning för mig. Det är såklart att jag saknar min pappa mest av allt men det som hänt kan jag inte göra någonting åt, jag måste försöka ta mig framåt. Min mamma är idag cancerfri och vi väntar nu på att hon ska få bli friskförklarad i September, vi håller tummarna. Jag har så mycket att vara tacksam och glad för. Livet blev inte som vi hade tänkt men det finns så mycket mer glädje än sorg som fyller våra dagar. Jag är tacksam över min starka mamma, över min fina syster som precis har fått en liten dotter(!!!), över min släkt och över mina gamla och nya vänner som alltid finns där, herregud vad mycket jag har att vara glad över. Jag hatar att min pappa gick bort i cancer och jag hatar att min mamma också skulle få det och jag hatar att så många mått dåligt, men som sagt är detta ingenting jag kan påverka, jag måste vara positiv när det kommer till att skapa förutsättningar för mig själv att gå vidare för det förtjänar jag, för mig finns inget annat val än att försöka.

I samband med föreläsningarna har jag en hemsida där man kommer kunna hålla sig uppdaterad på vad som händer och sker, denna sida ska samt i framtiden fungera som en levande sida där alla kommer kunna dela med sig av sina egna berättelser. Men för alla är det inte lätt att prata och dela med sig, då är det bra att kunna läsa andras berättelser för att se att det finns fler som tänker som du, gör dom inte det så är inte det fel heller - ingenting är fult. Det sistnämnda är namnet på mitt företag, konstigt? Nej det tycker jag inte. För mig representerar meningen "det är inte fult" så mycket. Vad man än går igenom, motgångar som medgångar så finns det ingenting fult med att känna som man gör och det gäller inte bara cancer utan vilka motgångar som helst. Man kan inte mäta sorg, hur man än vill så går inte det. Vi är alla olika och har varit med om olika livsresor som har format oss. Att förlora en hund kanske är det värsta som hänt en person medan en som varit med om en bilolycka upplever sin sorg på ett annat sätt. Jag tror det är just det här som gör att människor inte vågar prata, för att man jämför sig med andra. När jag tänker på mig själv så minns jag att jag många gånger känt att jag mått skitdåligt men då sagt till mig själv att jag inte ska klaga eftersom att jag inte har cancer i kroppen. Det är inte fult att vara glad, det är inte fult att vara ledsen, det är inte fult att vara arg, listan kan fortsätta oändligt långt. Jag tror stenhårt på att inställning och attityd betyder mycket för att kunna gå vidare i livet och då tror jag det är viktigt att inse att saker och ting man funderar över inte är fult. Man behöver inte alltid vara på topp. Då är det bra att man lär sig acceptera att säga en kommentar som "idag mår jag inte bra" inte är ett dugg fult, det skapar snarare potential för att kunna må bättre senare. Hur bra är det inte att säga till sina nära att tex "idag mår jag inte så bra så är jag tyst och vill vara ifred så är det därför". En sån kommentar tycker jag inte man ska ifrågasätta. Det är inte fult att ha en dålig dag och det är inte fult att säga att man har en sådan,  man behöver inte få det låta som att man är arg på någon annan.  Ibland behöver man tid till att ge sig själv andrum! Hörni livet kommer inte med facit, DET ÄR INTE FULT att tänka olika! Namnet på mitt företag kunde inte kännas mer än rätt. (Och det här inlägget kunde inte kännas mer struligt)

Ni ska ha ett stort tack för allt ert stöd, ni förstår inte vilken boost ni ger mig till att våga göra det jag vill! TACK TACK TACK :) Ps. Är det någonting speciellt ni vill att jag ska skriva om i bloggen? Skriv gärna ett förslag så ska jag göra mitt bästa. KRAM

Vill du läsa artikeln? http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_t.aspx?gKey=35xd8jp6

Besök min hemsida: http://detarintefult.se

Är det någonting jag har gjort som jag är nöjd över, så är det min tatuering som jag gjorde år 2010 för att hedra min pappa. Han lärde mig att älska musik och att vara noga med att lyssna på texer. Bland våra favoriter fanns Queen och Ulf Lundell. När jag skulle göra min tatuering, som för mig var väldigt viktigt så hade jag svårt att bestämma mig för vilken låt jag skulle välja, det finns ju så många som jag förknippar med pappa. Till slut blev det självklart. Sista musikvideon som Freddy Mercury spelade in innan han dog i maj 1991 var låten "these are the days of our lives". Klart att det var den rätta låten. Texten säger så mycket, den är så fin och enkel och för mig betyder den att vi alltid ska minnas dom stunderna som har varit med glädje och även om hur snabbt livet kan förändras. Lyssna på texten så förstår ni vad jag pratar om. Den passade bra till pappsen, aldrig att jag kommer ångra den :)

Those were the days of our lives
The bad things in life were so few
Those days are all gone now but one thing is true
When I look and I find I still love you

You can't turn back the clock you can't turn back the tide
Ain't that a shame
I'd like to go back one time on a roller coaster ride
When life was just a game
No use in sitting and thinkin' on what you did
When you can lay back and enjoy it through your kids
Sometimes it seems like lately - I just don't know
Better sit back and go with the flow

Efter 4 år är jag fortfarande lika glad över att den sitter på min kropp!

Det är först nu när jag har blivit stor som jag inser vilket jobb min mamma och pappa lade ner för att jag och min storasyster skulle kunna hålla på med det vi tyckte var roligt. Jag håller med om att föräldrars intressen lätt smittas av på sina barn och det är jag ytterst tacksam över. Dom har aldrig tvingat mig att göra någonting jag inte vill men jag har alltid haft viljan att bli bäst på nästan allt jag gör och även om det kan låta orealistiskt eller kanske innebär mycket slit så har min pappa alltid gjort klart för mig att "ja, om du vill bli bäst så kan du bli det men då ska du vara redo på att det krävs mycket uppoffring, och går det inte vägen får du inte gräva ner dig"´. Det är inget fel med att uppmuntra sina barn att utvecklas inom idrotten om dom själva vill men ibland känns det bara så tabu belagt. Jag har aldrig känt mig tvingad att hålla på med alla idrotter jag varit aktiv inom och jag minns idrottstimmarna som de bästa timmarna på dygnet, ibland är det klart att man har blivit påskyndad för att hinna med allt och jag har även blivit tvungen att välja bort idrotter pga tid och pengar och det har för mig varit det jobbiga, inte att få lira boll på kvällarna - det var livet.Ibland känns det som att man inte vågar uppmuntra barnen till att idrotta för att man blir rädd att något ska gå fel och att de ska ge upp andra saker men när det gäller skolan som innebär nog mycket stressmoment ändå, där upplever jag att människor kan tycka att det mer okej till att puscha och stressa sina barn till att hålla en bra nivå. Vad blir resultatet av det? Jo, barnen tycker det är TRÅKIGT på grund av all press! Många säger att dom inte är intresserade av idrott och aldrig har velat hålla på med det vilket jag absolut förstår fullt ut. Men jag tror stenhårt på att idrott och motion är hur viktigt som helst när det kommer till att koppla bort vardagsstressen. Och det betyder inte att man måste tvinga sina barn ut i längdspåren om dom inte vill men kanske uppmuntra dom till att röra sig varje dag för att må bättre, det gäller också att det uppskattas av föräldrarna. Om man har föräldrar som pratar om hur jäkla tråkigt det är att röra sig så är det väl självklart att barnen också börja tycka att det är skittråkigt, det är ju ingen hemlighet att barn inte gör som föräldrarna säger utan dom gör som föräldrarna gör. Det gäller alla intressen. Nu säger jag inte att alla ungar ska tvingas till att bli elitidrottare för det är inte något för alla. Men ibland kanske det handlar om att uppmuntra barnen till att vara ute och leka eller ta en cykeltur istället för att sitta framför datorn dag ut och dag in.När jag tänker på detta så måste jag nästan använda klyshan "det var bättre förr". Minns ni förut när alla hade modem hemma? Då var det inte många som fick vara inne på internet innan kl 18 på kvällen för det blev så jäkla dyrt, man fick heller inte vara inne på internet för länge för att det inte gick att använda hemtelefonen och visst kunde man bli putt över det men det var ju som det var.

Min pappa brann för fotboll vilket är ett intresse han sedan smittade av till mig. Den där stämningen vi hade i bilen till och från träningen går inte ens att beskriva med ord. Den där pappa och carro tiden var så viktig för mig. För mig handlar det om vikten av att göra saker tillsamans från att man är små så att man lär sig att se värdet i att ta det lugnt. Jag tänker på dom gångerna man kunde sitta med fiskespöt på bryggan i timmar och bara vara tyst.. Den avkopplingen är jag glad att man lärt sig uppskatta. Och känslan av att bara kunna sitta och prata och filosofera med mamma och åka iväg och bada osv eller sitta ute på altanen och fika i vårsolen istället för att slå på tvn. Idag är jag så glad över att jag har lärt mig vara ute och leka när jag var liten och att jag lärt mig att man inte måste göra saker konstant, ibland är det skönt att bara vara och göra saker som inte behöver kosta pengar. Som barn var vi inte ute och reste utomlands mycket, och det gjorde mig inte någonting för vi gjorde så mycket andra saker iallafall som inte krävde en flygresa till mallis. Pengarna gick mycket till vårt idrottande, vilket hela vår familj inte har plågats av. Lätt för mig att säga kanske, var ju inte mina pengar?? Men dessa minnen är någonting vi pratar starkt om idag och är värd så mycket. Alpinan blev exempelvis som en familjegrej, det fann nästan inget mysigare än att åka till någon slalombacke med matsäcken och sitta tillsammans och fika mellan åken, samt även känna gemenskapen vi hade med alla andra i klubben. Glömmer aldrig vintrarna när alla grannarna på gatan gick ner till pulkabacken och grillade korv och byggde snösoffor och hade det mysigt ute. Sedan hade vi ju TV-kvällarna med såklart, tro inget annat. Att sitta framför disneyklubben med en skål gotta och chips, det är minnen det!! Det är också viktigt.

Jag är glad att jag har fått prova på olika idrotter för det är så kul idag även om jag inte blev något proffs som jag ville. För nu kan jag stå på ett par skridskor och åka hyffsat, jag vet hur man "håller i" ett tennisracket , även om jag är långt från bra så kan jag stå på ett par längdskidor och jag kan också åka slalom och snowboard osv och jag vet hur det är att arbeta i lag och att dela med sig samt härda bland olika personligheter. Dessa egenskaper kan man få utan idrotten såklart.. Men om jag ser på mig själv har idrotten format mig jäkligt mycket till den jag är idag och gett mig en jäkla kämparglöd och vinnarskalle vilket är himla skönt att ha med sig i andra delar av livet. Jag ska avsluta med att citera min kära far "Carro, du ska aldrig sluta med idrotten pga killar eller andra och inga andra intressen heller för den delen för de flesta killarna skulle exempelvis inte sluta med hockeyn för att dom skaffar tjej.. Du får sluta för din skull isåfall, inte för deras. Jag ser allt för många tjejer som slutar när dom skaffar kille för att sedan kunna sitta på hockeyläktaren" . Det tänker jag behålla genom hela mitt liv för det gäller inte bara inom idrotten, det gäller allt. Människor som inte väljer att göra det man SJÄLV vill ska inte försöka påverka dom som gör det.

Vad konstigt det känns när vi är inne i mars och det knappt är en snöflinga på backen, ska vi behöva vara utan vårvintern som fasen är bästa tiden på året?? Tråkigt är vad det är.

Även om det skulle ha varit mysigt att kunna ha mysiga dagar på isen så är det så jäkla skönt att lämna vinterjackan hemma och kunna gå i converse utan att frysa tårna av sig, det är våååår tralalaaa!!! Och en gnutta, eller ganska mycket mer positivare blir man helt klart. Jag gick runt och tänkte idag på vilka problem och hinder man haft framför sig i livet, ibland känns ju allting bara så tungt och tråkigt utan att man riktigt vet varför. Men ibland vet man precis varför saker känns tungt och varför vissa dagar är riktigt tuffa att ta sig genom, det är dom dagarna när allting bara kommer ikapp en och kroppen bara skriker BROMSA!!! Dessa dagar hade jag många av förut, dagar som fylldes med känslor man inte riktigt kunde kontrollera, jag kunde kolla på en sten som låg på backen och börja storgråta. Känslor känslor känslor och lite mer känslor. Det tar på krafterna att inte kunna koppla bort alla gånger, att ständigt gå mellan att vara glad sen bli akut ledsen. Jag är glad att dom här dagarna har blivit allt färre, det känns som att jag upplever en annan sorts sorg idag än vad jag gjorde förut. Idag så har jag såklart fortfarande dåliga dagar då man saknar extra mycket eller då man bara går runt och tänker extra mycket på hur saker och ting skulle ha varit om inte alla tråkigheter hade hänt. Men det känns som att jag ändå inte kan säga att jag har hela dåliga dagar som ständigt är dålig utan känslorna kan fortfarande svänga men lägstanivån har höjts några snäpp. När jag blir ledsen eller låg så tar det inte lika hårt som det gjorde förut. Jag tror att detta kan ha att göra med att jag har kommit igång med livet eller hur jag ska uttrycka mig. Det känns som att jag har suttit fast i sirap i flera år och bara stått och stampat på samma ställe och inte kommit någon vart och inte heller veta vart jag är påväg. Nu är jag äntligen nära examen och mina mål känns så nära och saker omkring mig känns så roligt, jag känner för att prova nya saker igen vilket känns hur bra som helst. De jobbiga känslorna får inte längre stå i rampljuset, utan min inspiration att göra det jag känner för har tagit över medan de jobbiga ändå finns kvar men har minskat lite. Jag tror stenhårt på att det är viktigt att sätta upp mål för sig själv, både stora och små. Det är dom som får en att ta sig framåt lite längre dag för dag och att hålla hakan lite högre upp. Det man har i ryggsäcken är tungt men den får inte tynga ner mig för mycket så att jag tappar all fart som bär mig framåt. Ibland är det bra att stanna och stå på samma ställe ett tag tills att man har hittat balansen och andats ut så att man kan börja leta sig vidare igen, det är viktigt att ändå ha visionen att man en gång ska röra sig framåt och aldrig bakåt.

När jag har funderat runt kring det här har jag tänkt på hur skönt det är att kunna komma över saker men när jag tänker på det nu medan jag skriver så tycker jag inte att man ska sträva efter att komma över alla problem. Alla problem går inte att komma över så att dom försvinner, istället tycker jag att man ska försöka sträva efter att ta sig igenom dom. Till slut tar man sig kanske igenom problemet och kommer ut på andra sidan med en till erfarenhet i ryggsäcken som såklart tynger axlarna, men som även kan ge en helt annan syn på livet som lär en uppskatta saker i vardagen som man inte hade lärt sig uppskatta innan. Och tar man sig inte igenom kanske man kan komma ut på någon annan sida och hitta någon annan "taktik" att ta sig framåt och försöka ha små mål att sträva efter som är anpassade efter sig själv. Fortsätt simma.

Det var dagens tanke från funderar-Strindlund. Nu ska jag försöka sparka mig i arslet så att jag får någonting gjort som jag hade lovat mig själv. Ha det fint :)