Vilken spännande dag jag haft, fast det känns litegrann som att alla mina dagar är spännande nu för tiden :)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, tack så himla mycket för allt stöd ni ger. Det känns så otroligt kul och nervöst såklart att äntligen få komma igång. Canceranhöriga behöver mer uppmärksamhet i samhället och jag tror att det finns många som behöver stöd i att inte känna att man är ensam, det finns fler som delar samma tankar och funderingar. Det är bra att det finns information osv om exempelvis vad sorg är och hur kroppen kan reagera, men ibland är det skönast att bara läsa om hur andra upplever sorgen i verkligheten, riktiga känslor och riktiga berättelser. Under en period i mitt liv hade jag svårt att klaga över hur jag mådde, jag hade ju själv inte cancer och jag lever här idag utan några sjukdomstecken alls, jag kan väl inte klaga? Men jag har under tidens gång insett att det här tankemönstret måste ändras. Det är ett helvete att människor blir sjuka och det är även ett helvete att stå bredvid som anhörig och inte kunna göra någonting. Jag är säker på att om mer uppmärksamhet börjar riktas mot anhöriga så kommer fler börja må bättre och inte skämmas över sina känslor. Jag vet inte hur det känns att själv vara sjuk, men jag kan tänka mig att det även kan kännas skönt för de drabbade att veta att det finns ställen för sina anhöriga att vända sig till för att hitta hjälp till att kunna leva sitt liv. Det är en stor glädje att cancerdrabbade och cancerforskning har fått sådan stor uppmärksamhet och att det finns så många fina som arbetar med dessa frågor och jag hoppas att anhöriga någon gång också kan få större uppmärksamhet. Jag hoppas att jag med hjälp av mina föreläsningar på något sätt ska bidra till denna uppmärksamhet :)

Ps. Eftersom att jag startar upp med min föreläsningsidé nu så har jag ännu inga föreläsningsställen inbokade. Jag är därför ytterst tacksam till alla tips och rekomendationer jag kan få. Och vill man boka in en föreläsning med mig så får man jättegärna kontakta mig här:

caroline.strindlund@hotmail.com

Ha det gött och ta hand om er!!

Klockan är 01.27 och här ligger jag nedbäddad i syrrans soffa. Känslan att vara hemma hos dom jag tycker om är obeskrivlig, önskar att jag hade dom på närmare håll. Det är en himla tur att jag har så fina kompisar i Östersund som underlättar när jag längtar hem till mammsen alldeles för mycket.

Den här helgen har bestått av ångest och tacksamhet, vad tycker ni om den kombon? Jag önskar att man kunde dra ett tjockt svart streck över ångesten och bara behålla tacksamheten. För mig är det svårt att koppla bort vad andra människor tycker och tänker. Just nu har den här ångesten över att vara andra till lags handlat om det många av er sett på facebook. Jag blir arg på mitt tankesätt som framkallat denna ångesten, ibland är det faktiskt okej att göra saker för DIG Carro, inse det.

Under hösten 2012 fick vi i vår klass en uppgift om att dela med oss av en affärsidé. Jag som många andra hade ett stort problem med att komma på vad sjutton lilla jag kunde bidra med till den här världen. Kvällen innan redovisningen hade jag fortfarande inte fått ner ett ord på min affärsidé, jag kände mig körd. Jag gick runt och trampade i min lilla lägenhet och funderade och funderade när jag till sist kom på det.. Jag vill dela med min berättelse, om mina tonår där ordet cancer kom för att stanna i vår familj. När jag hade det tufft så hittade jag mycket kraft när jag googlade runt och såg att jag inte var ensam i min situation. Under den tiden hade jag önskat att jag kunde hitta fler berättelser om människors tankar osv för att själv förstå att jag faktiskt inte är knäpp som känner och tycker som jag gör. Därför så tyckte jag att det kändes som en bra idé att dela med mig, för att inspirera andra. Det har nu gått 1.5 år sedan min idé kom till mig och under den tiden har det både varit tvivel och förhoppningar. Tvivlet har kommit till mina skräcktankar att människor ska tro att jag gör det för att få medömkan för så är inte fallet, jag gör det för att inspirera och stötta andra i liknande situationer samt även för att det även kan hjälpa mig själv bearbeta den här perioden av mitt liv. En till tanke har varit; vill någon verkligen höra vad jag har att säga? Tvivlet måste bort, jag måste gå på magkänslan - självklart vill jag bidra till att uppmärksamma canceranhöriga, för att förhoppningsvis på något vis kunna förbättra någon/någras vardag. Den där sista känslan vill jag ha kvar som drivkraft medans tvivlet gärna får bli mindre.

Under hösten 2013 fram till nu har jag gått all in på att börja föreläsa om min upplevelse. Det känns både spännande och nervöst. Klart jag vill göra det men måste arbeta bort den äckligaste ångesten som jag tror finns i så många av oss, den ångesten jag nämde tidigare, att vara andra till lags. Innan denna helg sa jag att jag vill börja marknadsföra min föreläsning och tänkte att facebook är en väldigt bra väg att gå. Så jag började skriva ett inlägg i en grupp för dom som söker föreläsare. Men medan jag skrev detta inlägg tänkte jag för mig själv: "vad är det jag gör? mina vänner och vänners vänner kommer att se vad jag skriver i den här gruppen, tänk om det inte finns något intresse??". Den där ångesten jag pratade om. Jag suddade inlägget jag skrev c 3 ggr och gick ifrån datorn innan jag till slut bestämde mig att NEJ, nu jäklar. Jag VET att det finns människor som vill höra min berättelse, människor som behöver stöd. Till slut gjorde jag det, jag skrev mitt inlägg och kopierade in ett inlägg härifrån min blogg som heter "måste man alltid vara stark", sen tryckte jag på skicka. Det första jag sa var; nej nu tar jag hunden och går ut och  lämnar mobilen hemma bara för att jag inte ständigt skulle kolla vad som hänt på facebook.. Jag gick min promenad och tänkte om och om igen på att folk kanske inte är ett dugg intresserade av vad jag har att säga, vad har jag gjort?? När jag sedan bestämde mig för att gå hem igen möttes jag av en stor tacksamhet och glädje. Fler än jag någonsin kunde tro hade läst och stöttat det jag vill göra, både på facebook och här i bloggen. Det känns så kul att jag inte riktigt vet var jag ska hä mig!! Varför ska man hela tiden tänka "tänk om" hela tiden istället för att göra det man själv vill och fullständigt strunta i alla dom som inte väljer att stötta. Jag är otroligt tacksam över alla er fina människor som stöttar mig, det känns så skönt att veta att det jag vill göra inte är helt bakom flötet.

Jag har ännu inte riktigt startat upp mina planer, men hoppas innerligt att få komma igång snart (april ish), det kommer bli tufft men det känns redan så skönt att äntligen få dela med mig av mina tankar. Att ni stöttar mig ger mig sån kraft till att verkligen göra det här och ni ska bara veta hur ni inspirerar mig! :)

Visste ni att det är fler som dör i hudcancer än vad det gör i traffiken och att malignt melanom och andra typer av hudcancer ökar mest av alla cancertyper i Sverige(cancerfonden.se)? Många tar hudcancer som en skitgrej, något som man bara skär bort sedan är problemet borta. Jag kan ärligt talat inte förstå varför människor ska pressa solariumm året runt, eller över huvudtaget. "men det är ju fräsht att vara brun", ja jag kan hålla med om att det känns fräsht med fräknar på sommaren och att det är fint att ha en liten bränna, men alla människor som fullständigt skiter i alla varningar  gör mig minst sagt orolig, och dom som säger att det inte är farligt blir jag riktigt arg på. Det är väl snarare att människor reagerar på att man kommer och går helt solbränd mitt i vintern än när man är blek. Det ser bara konstigt ut, och människor kommer garanterat fundera vad sjutton man har gjort. Och alla som slänger på sig sololja för att man blir så otroooligt mycket brunare, olja som för övrigt kokar på huden, och sedan hävdar att man inte bryr sig dom vet nog ingenting vad dom pratar om. Jag kan förstå att människor solade mycket solarium förr eftersom att  jag ser på det lika dant på hur det såg ut med rökning förr när alla rökte var de än befann sig(runt barn osv), kunskapen om hur det skadar kroppen var inte lika stark då som den är idag. Om inte annat är det ingen nyhet om hur både för mycket UV ljus och även rökning skadar din hud/hela kroppen(!), och vem vill se ut som ett russin i ansiktet under allt för tidig ålder bara för att man ville se "fräsh" ut som ung? Vilket bara är en baggs mot för alla andra skador man kan få. Jag önskar att fler personer visste mer om Malignt melanom (farligaste sorten av hudcancer) för ibland kan jag bli så jäkla rädd och irriterad över hur människor ser på det när dom exempelvis påstår att man inte måste skydda sig mot solen i Sverige för "jag blir så brun ändå". Tänk om och läs på,  man behöver inte isolera sig från solen men sunt förnuft skadar inte. Människor är så måna idag att ta hand om sin kropp när det kommer till träning och kost, sedan kastar dom sig i solariet och skriver ut det fort som sjutton på deras hälsobloggar och instagram, jag vet inte men för mig går det inte ihop. Jag säger inte att alla som solar blir sjuk, men det jag säger är att jag vet hur Malignt Melanom kan drabba människor och det är inte en enkel kamp. Min pappa hade lätt för att bli brun och undvek solen så mycket det bara gick men lyckades ändå inte "komma undan". Efter att ha sett hur sjukdomen drabbade han så vill jag inget hellre än att fler ska bli försiktiga, snälla sluta sola solarium och sluta toksola bort hela sommaren! Det är bara i ditt huvud som du är blek, andra tycker nog att du ser bra mycket finare ut som blek än "fejkbrun" mitt i vintern. Det är ju såklart att man känner sig blek när man solar HELA TIDEN, det gäller att bryta en vana och ändra sitt tankesätt där man sätter sitt eget välmående före att skada sin kropp på grund av fåfänga. Och det här säger jag för att jag är rädd om er.

Och att vi i Sverige inte har en åldersgräns på att få sola solarium tycker jag är sjukt, och ännu sjukare tycker jag att det är när föräldrar låter sina barn som är under 18 sola solarium hur mycket dom vill och bryr sig inte ett dugg om det heller, jag har sett många såna fall och det gör mig illamående. Snälla föräldrar, sluta!! Jag tänker inte göra det här inlägget längre än såhär för jag känner att det blir svårare och svårare att förklara vad jag vill få fram, men det jag vill säga är väl att jag vill att ni ska vara försiktiga och att ni ska inse att ni är fina som ni är. Jag solar också på sommaren men försöker skydda mig så gott det går och jag försöker även tänka på hur jag solar. Aja.. Det är som sagt svårt att förklara men sätt er själv i förstahand och skit i omvärldens ideal, vi bor i kalla Norden och det är inte meningen att vi ska gå runt knallbrun när det är -20 grader ute, det ser bara konstigt ut. Att man vill befinna sig i solen på sommaren och ha det härligt utomlands är fullt förståeligt, men ta hand om er och sätt inte er själv i 2a hand, ni är värda så mycket mer!!! :) MOT Malignt Melanom - FÖR livet!!!

Det händer saker och fy fan vad jag trivs!!

Jag är påväg att starta upp någonting som för ett år var väldigt långt borta för mig, men det händer. Vad det är som håller på att hända kan jag inte riktigt dela med mig av än då allting inte är 100% klart. Men det är alltid kul och spännande att ha någonting att se fram emot så det känns jätteroligt. Det minst sagt behövs i det här gråa trista vädret.

Ha det bra så länge!!

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men måste få skriva av mig. Men ibland är det svårt att skriva av sig utan att få det att låta som att jag ligger hemma med glassbyttan och tycker synd om mig själv, så är inte fallet. Jag skulle mer beskriva att jag ligger hemma och är lite förbannad som gör mig aningens ledsen samtidigt som jag känner mig mer inspirerad än någonsin att ta tag i träning och en sån god kost som möjligt utan att överdriva, för nu vill jag prova allt för att få må bra i kroppen för nu orkar jag inte ha ont i den jäveln någe mer. Jag kommer inte få bort smärtan helt, men det blir då en miljon gånger bättre än att sitta stilla. Men ibland måste man också tänka efter och inte utmana sig själv för mycket när man har en dålig dag.

Jag har haft såna sjuka problem med kroppen så länge jag kan minnas, redan när jag var så liten som 10 klagade jag på ryggont. När jag blev upp mot 14 blev det mycket värre och på gymnasiet var det skit!! Ibland hade/har jag svårt att ens kunna gå fot om fot, det gjorde så himla ont att det inte går att beskriva. Värst var det när jag hade jobbat en hel kväll vilket innebar att bita ihop i flera timmar för att sedan halta hem i snigelfart och sedan lägga sig på golvet hemma i paniksmärta. Och vintrarna är inte att leka med, kyla= Min sämsta vän! Ryggproblem som strålar ner mot benen, ont i bröstkorgen/bröstryggen som gör att varje andetag känns jobbigt när det känns som att lungorna inte får nog plats att växa. Jag gick till sjukgymnast pga. mina ryggproblem men det blev inte bättre, och jag vet inte hur många tusen jag har lagt hos naprapater och kiropraktorer för att sedan gå tillbaka till att ha molande muskler efter bara någon vecka. Dessa smärtor finns fortfarande kvar nu när jag snart är 23 år och jag är så less på att inte ha någon ork, på att ständigt vara trött och på att ha ont. Men det är lite knepigt hur man kan vänja sig vid att ha ont. Jag har märkt att den molande känslan aldrig släpper men när jag har lite ont så känns det bra. Just på grund av detta har jag bara gått på och tänkt äh, skit samma. Men nu har jag kommit till en punkt när jag inte orkar ha det såhär mer, man ska inte behöva vänja sig vid att ha ont i HELA kroppen och ibland inte orka ta sig ur sängen på morgonen samt inte ens orka med vardagssaker som 23 åring, det håller inte. Mitt humör svänger som en berg och dalbana och hjärnan hänger inte med. Var till läkaren flera gånger förra våren och kunde inte förstå varför jag inte orkade med fotbollsträningarna, varför jag  till och med fick mjölksyra av att gå upp för trapporna till lägenheten, en konstant träningsvärk och allmänt grisigt humör. Jag har trots det hållit i att träna ändå eftersom att jag har provat vila men inte uppfattat någon skillnad.

Idag tog jag tag i det igen, men då med något helt annat i fokus. Mamma hade sagt åt mig att kolla upp om jag har fibromyalgi/kronisk värk, för det har hon och hon känner igen sig i mig när jag berättar. Doktorn undersökte mig och tryckte på mina "tender points", i stort sätt alla var väldigt ömma. Vilket jag visste att dom var eftersom att det känns som att jag har blåmärken på dessa punkter på båda sidor från huvud till fötter. Han sa att det är fibromyalgi men det är ju en väldigt mystisk åkomma eftersom att det först inte går att göra några laboratoriska undersökningar om det, sen finns det inte så mycket man kan göra åt det heller i nuläget. Men eftersom att jag har haft mina problem i så många år och har så många symptom så sa han som sagt att det förmodligen var det. Vi gjorde även reumatistprov för att fastställa att det inte är det, eftersom att vi har det i släkten. Tills vidare ska jag äta smärtstillande medicin för att se om smärtan avtar eftersom att alvedon, voltaren och andra receptfria värktabletter funkar som skit. Sedan ungefär efter en månad ska vi se om det har hjälpt och följa upp för att kunna fastställa om det är fibromyalgi.

Det känns faktiskt bra fast ändå inte, det är ju bara skönt att få veta vad det beror på men samtidigt lite frustrerande att veta att det inte finns något att göra. Men är det något som inspirerar mig nu är att ändra kosten och röra på mig mer då det ska lindra, det har jag också märkt att det gör, i höstas mådde jag faktiskt bra, fortfarande konstig i kroppen, men ändå helt okej! Jag blir fortfarande frustrerad, det finns mycket information ändå om vad det är osv. MEN har väldigt svårt att hitta en enda människa som skriver blogg/forum som åtminstonde försöker vara lite positiv, jag tänker inte gräva ner mig, man får försöka göra det bästa av situationen ibland även om det är tuffare än annars vissa perioder. Jag eftersöker människor som försöker hitta metoder som speciell träning osv för att må bättre, för jag vägrar att gräva ner mig.. Det måste ju finnas någon inspirationsblogg, man blir ju bara deprimerad av alla klipp och skriverier. Det finns så många youtube klipp om detta som har världens mest deprimerande musik till, istället för att ha en människa som berättar och inspirerar, det finns fler etc. VA FAN!!!! Vissa har mer ont än andra, jag förstår absolut, det är psykiskt påfrestande att gå runt att ha ont och det tar på orken. MEN någon måste det ju finnas som faktiskt försöker hitta sätt att leva med det..

Haha, ser ni vad som hände?? Jag gick från att inte vilja tycka synd om mig själv, till att helt plötsligt få det att låta som att hoppet var ute.. Nej nej nej.. Jag menar inte så, jag är förståss inte glad men ibland gäller det att försöka ta sig framåt i egen takt. Lite irriterande dock är att detta inte är någonting som syns utanpå kroppen och att det som sagt inte går att ta blodprover osv för att kolla, vilket gör att det finns folk som inte tror på hur ont man har. Men men, googlar man så kommer man alltid att hitta privatpersoner som tycks sig kunna så mycket.

Här är iallafall en kort beskrivning på vad det är.. Jävlar vilket långt inlägg, men som jag skrev innan så måste jag få skriva av mig. Jag är less på molandet och det taskiga humöret. Aaaaarrgggghh...(Det här är enda videon jag hittade utan valsång, som att det inte är nog ändå. Man får faktiskt skratta också istället för att göra det värre för sig själv med sån musik..)

Det bara pirrar i mig, kan man känna sig nykär fast att det inte är kärlek på det traditionella 1+1=2 viset? Det bara pirrar i mig.. Har suttit och spelat gitarr och sjungit/gnolat i flera timmar, sedan har jag och Fanny suttit och pratat  länge om hur jäkla grymt det skulle vara om vi åkte till Göteborg efter examen, bara sticka iväg och utforska ett nytt kapitel här i livet och starta en ny kula, ta första bästa jobb tills vidare och bara vara. Och själva grejen att komma dit med någon man känner och är väldigt bra vän med gör ett jäkla prydligt plus i kanten, så att man inte är helt solo.

Åååå jag vill jag vill jag vill!, och jag ska fan!!

"Vad folk än har sagt till mig att jag inte borde göra det här, exempelvis att jag sjunger dåligt och sådär.. Så har ingenting spelat någon som helst roll, jag står ju fortfarande här efter nio år och ni är ju också här, så att så fel kan det ju inte vara. Men hörni, när ni går tillbaka  till era tv-aparater och  till era skolor eller till era jobb så tänk på det, att försöka hålla kvar vid drömmen. För det är en precis en sån dröm, även om den inte är realistisk och även om den inte går att uppfylla, som får en att hålla hakan lite högre i tillvaron" - Håkan Hellström

Jag har under hela mitt liv varit en sån som drömt dom mest sjuka drömmarna och jag har alltid haft en vilja att prova allt som verkar spännande, nya idrotter osv. Men hur många människor, mig inkluderat, har inte fått höra: "Det där kommer aldrig att gå" och det där finns det ju ingen framtid inom? Sjukt nedtryckande och bittert sätt att tänka på. Låt folk få drömma och låt folk få prova, går det åt helvete så har man ju iallafall provat sen kan man inte göra så mycket mer, det är ju trots allt jag som bestämmer vad jag ska göra och inte i mitt liv. Nu finns det såklart vissa gränser, men det sköna är att drömmar går att böja, funkar inte det man först tänkte så kan man alltid ta en annan väg runt och hitta nya mål, det viktiga är att man i grunden har haft en vilja att komma någonstans utan att påverkas för mycket av muntergökarna. Det finns inget fult med att misslyckas, dom som anser det är ofta personer som aldrig vågat prova någonting själv och enbart spelat med säkra kort. Bara för att DU har valt att inte prova saker så ska du inte stoppa dom som väljer att göra det, för det är väl så att vi lär oss av våra misstag? Så tack Håkan Hellström för det här citatet ovan, fler personer behöver bli medvetna om hur många fotleder dom kapar med deras jantelag kommentarer. Men i många fall så ska dom också få förtjäna ett stort jävla tack och en puss på mun för allt arbete dom gör för att förstärka min tjurskallighet till att motbevisa dom.. Hehe, för det är ju litt så hä funka va! För jag vill inte leva ett liv utan att sträva efter något sådeså, och det hoppas jag för allt i världen att inte så många av oss låter bli med att göra? Isåfall sluta upp med det, blir så mycket roligare att vara lite orealistisk i hjärnan!!!

Mobilen är heldöd pga att jag har lyckats ta sönder min laddare, andra laddaren på 6 månader tror jag. Känns underligt att vara utan, vidrigt hur beroende man är av att alltid vara anträffbar och uppdaterad på allt som händer. Är det inte nu man ska stanna upp och andas och njuta av lugnet av att inte mobilen vibrerar varje gång man släcker igen ögonen och försöker sova, koppla bort allt och sova. Nä det fungerar inte så. Istället väljer jag att skriva ett blogginlägg, som att jag inte behöver sova, är nämligen jävulskt trött..

Ikväll har jag haft en jättemysig kväll med lilla fina klassen. Vi är bara 10 pers i vår klass så perfekt när man kan få plats hela klassen såhär. Matilda hade bakat chokladmuffins och morotskaka, vilket var gööör gott!

Den här veckan avslutas vår terminen och nästa vecka börjar den sista terminen på turismprogramet. Känslorna är blandade. Jag har längtat och längtar fortfarande efter att få ta examen och komma ut och arbeta med något man brinner för. Men är samtidigt livrädd att bli arbetslös eller hamna någonstans där jag otrivs.. Det är svårt. Jag låter helt klart jobben styra där jag hamnar och är inte kräsen att bo lite var som helst medans jag jobbar upp lite erfarenhet. Men det är som sagt inte lätt. Vill man verkligen ha ett jobb inom något speciellt så gäller det verkligen att få in fötter, eftersom att många jobb skapas via kontakter. Nä det här med examen börjar bli mer och mer verklighet just nu.. Har också insett hur mycket man kommer sakna den här fina klassen och alla andra kompisar utanför plugget som jag kommit nära, för risken att jag kommer måsta flytta härifrån finns ju. Har under två år sagt att jag vill härifrån, men nu känner jag att jag har bott in mig här i Östersund. Men är så splittrad i allt just nu att jag blir tokig på mig själv, är ju också sugen på att prova nått helt nytt. Kanske vara helt crazy och flytta till Göteborg, eller Stockholm - stället jag aldrig velat bo på, kanske skulle vara kul att se om jag ändrade åsikt om huvudstaden som gör mig illamående efter ett dygn.

Nä det ska bli kul att läsa det här blogginlägget om ett år och se hur min livssituation har ändrats, för ingenting är ju omöjligt, eller jo.. Vissa saker är fan omöjligt, det där med astronaut får jag nog lägga ner. Så hej framtida jag, vad gör du nu för tiden? Är du lycklig? Har du följt dina drömmar och jobbar med event? Och vart fan bor du och gjorde du rätt val? Har du kanske skaffat kille? Hund? Gjort den där USA resan som skulle skett för längesen?

Framtiden är spännande och en riktig tankeskapare. För när framtiden äntligen är här, så finns det ju alltid en ny framtid att sträva efter.. Vad ska det vara? Blir lite full i skratt när jag tänker på mig själv och hur jag helt plötsligt kan skapa nya drömmar på två sekunder och hur dom nu för tiden inte skrämmer mig lika mycket som dom gjorde förut. Livets alla prövningar har faktiskt gett mig något gott(om man får säga så?), jag är orädd att prova saker även om jag blir väldigt nervös inför dom så genomför jag ändå dom i de flesta fall, det värsta sakerna som kan hända har jag ju som fått lite försmak på. Så med lite nya perspektiv så har fröken Strindlunds problemlista ändrats drastiskt under de senaste åren. Man har ju bara ett liv, så varför inte prova dom där sakerna du drömt om nu istälet för att ångra dom när man sitter där på hemmet när man är gammal.

Nu är det natta för nu märker jag hur jag blir djupare och djupare (tecken på trötthet, funderingarna växer) ;)

Puss och kram! /Calin

"Landstinget i Uppsala lät ett produktionsbolag filma en man för TV-serien sjukhuset när han låg för döden på Akademisika sjukhuset. Han tillfrågades aldrig om saken. Inte heller mannens efterlevande visste något. Efter ett par veckor när mannen avlidit visades dödskampen på reklam-tv inför 350 000 tittare. Landstinget säger sig ha tjänat ett mångmiljonbelopp på tv-serien. Nu har familjerna stämt Uppsala läns landsting och krävt upprättelse. När den personliga integreteten kränks på det här sättet har människor rätt till skadestånd"

Det här är bara helt sjukt! Blir så jävla arg när jag läser om det här fruktansvärda fallet på Akademiska sjukhuset i Uppsala, ingen förtjänar att behandlas på det här viset för att ett produktionsbolag ska få sina tittarsiffror, och för att människor i TV-soffan ska få någonting att titta på. Kan inte tänka mig att gå igenom att se en nära persons sista tid i TV-rutan, tillsamans med 350 000 andra som inte ens vet vem man är. Nej fy fan, ibland har jag bara så sjukt jävla svårt att förstå hur folk är funtade.. Och att landstinget har mage att försvara sig och inte medge att dom har gjort fel. Tycker synd om alla anhöriga och hoppas att dom får hjälp med att få fram rättvisan i detta fall.

Eftersom att landstinget inte medger att dom gjort något fel så har dom skaffat sig en advokat. Fakturorna som finns för advokatkostnader (740 978kr!!) betalas inte av landstinget utan av produktionsbolaget. Trots detta anser landstinget att den avlidne mannens anhöriga ska betala hela summan om landstinget vinner målet.

Klicka på den här länken och läs mer för att få reda på vilket sätt du kan hjälpa till!

http://centrumforrattvisa.se/blog/2013/12/12/insamling-for-att-driva-sjukhusfilmningsfallet/

Du kan skicka en gåva genom att SMSa "CFR önskat belopp" (tex CFR 100) till 72970.

Kan som sagt inte tänka mig hur jobbigt det här måste vara, det här förtjänare ingen.

Ibland undrar man om vi bor i Sverige.