Ligger i soffan som en död sill... Är arg på mig själv!! Har haft så dålig matlust i en månad och har inte ätit mycket alls varje dag. Märker nu när jag börjat träna igen vad fort muskler försvinner. Körde lite hemmaträning idag och orkar fan imej nada. Jävlar!!!!! Blir så arg.. Var tvungen att väga mig, har gått ner i vikt.. Detta skulle nog göra många glad men jag blir förbannad. Anledningen är att detta är ett tecken på att musklerna bryts ner. Ska jag gå ner ska det vara med hjälp av träning och bra mat. Men detta är ju fan ett skämt!!!! Antar att alla har sina perioder och hoppas att min matlust återvänder snart. För hatar att tvinga i mig maten, tar ett halvt sekel att äta. Men det är bara att kötta på tills att the real me återvänder!

Tänker på hur jäkla kul det är att träna och vad sjukt roligt det är att se resultat, nu försöker jag leva så att jag ska orka med att träna hårt men unnar mig fortfarande utgångar och gott på helgen. Jag gick upp så sjukt mycket vikt när jag va i USA, men kom igång medans jag var där och började gå ner i vikt. Viktnedgången gick framåt sakta men säkert när jag kom hem då jag fortsatte träningen jag kom igång med i USA. Men jag kom till en punkt när det bara tog stop, det hände INGENTING på vågen men andra sa att dom såg skillnad och jag kände och såg det även på kläderna. Vågen gjorde mig stressad och fick mig tappa suget helt.. I somras levde jag livet och la på mig lite vilket är vanligt under sommaren. Men jag kände att det var dags för en nystart så jag mätte midjan, ben, armar osv. Sen gjorde jag en pakt med mig själv, nu är måttbandet min ende vän, skiter fullständigt i vågen.. Iallafall åkte jag tillbaka till Östersund i september och började träna igen och kom igång med vardan men var alldeles för sträng när det kom till kosten så jag tappade sugen igen.. Då gjorde jag en till deal med mig själv, nu ska jag äta nyttigt och avstå från socker under veckorna samt äta mindre portioner och större när jag vet att jag ska/har träna hårt för att orka. På helgerna har jag varit ut, käkat godis osv och mår jättebra med mig själv. När jag sen kom hem till Kramfors igen i november så kunde jag inte tro mina ögon, jag mätte midjemått igen(vill inte göra det för ofta så äger inget måttband själv). Jag hade tappat 10 cm i midjan på 2 månader vilket är helt sjukt bra. Hemligheten? Att må bra men samtidigt ha lite diceplin för det blir enklare.
Vid nyår tänkte jag ha ett nyårslöfte och skippa godis och andra onyttigheter i 4 månader. Men sen kände jag att NEJ varför ändra ett vinnande koncept? Jag är inte ute efter att bli bodybuilder, jag vill ha en stark och funktionell kropp utan att överdriva med att strypa av allt jag tycker om. Jag blir stark ändå och jag får muskler och jag har lärt mig att inte låta vågen förstöra min vilja att träna. För jag har alltid hållit på med idrott och älskat träna så varför låte en jäkla våg förstöra den gnistan?? Dock väger jag mig ibland, men inte varje dag som jag gjorde en period, man blir STÖRD!!
Så ja, skål för hälsan och att lära sig att lära sig hitta egna vägar. Jag tror nämligen att resultaten kommer när man börjar gilla det man gör, mår man bra och kämpar kommer resultaten på köpet! Man kan inte äta godis varje dag och sen stå där och gapa och undra varför inget händer, välj ut en godisdag istället, och köp inga mängder så att man är sprickfärdig när sista godisbiten är uppäten.
Babbel babbel, men man blir som sagt glad!! :) kan dock erkänna att jag kände mig tvungen att vara mer sträng med mig själv när jag hade lyckats unna mig fram till en övervikt, för att få en start! Jaja ni fattar poängen, att jag bara vill skriva av mig när ja bli glá!! :) puss å kram!!

Jag kan inte fatta det. Det finns så mycket jag vill säga men hittar inga ord. Jag har pratat om hur svårt det är att vara stark på egen hand, men tillsammans kan vi vara starkare än allt genom att prata, lyssna, skratta, gråta- att finnas där och tillåta varandra att känna. Jag kan inte sluta tänka på dig min vän och vad du står inför. Jag kommer alltid finnas här för dig, jag har inte dom rätta svaren och jag kan inte göra så att han kommer tillbaka men jag kan erbjuda dig mitt stöd.. En vän, du ska inte behöva vara ensam. Frågan varför fortsätter komma tillbaka om och om igen fast att jag försöker ducka från den, hittar inga svar. Blir bara frustrerad. Kom bara ihåg, att du förtjänar att en dag få må bra igen, det känns overkligt, jag vet. Tills dess så lovar jag att göra allt för att finnas där för dig.. För att ingen förtjänar att gå igenom någonting sånt här ensam <3

Our memories will linger on long after the footprints in the sand are gone

Färdigtränat= HELG!! :) Det är fint!!

"Landstinget i Uppsala lät ett produktionsbolag filma en man för TV-serien sjukhuset när han låg för döden på Akademisika sjukhuset. Han tillfrågades aldrig om saken. Inte heller mannens efterlevande visste något. Efter ett par veckor när mannen avlidit visades dödskampen på reklam-tv inför 350 000 tittare. Landstinget säger sig ha tjänat ett mångmiljonbelopp på tv-serien. Nu har familjerna stämt Uppsala läns landsting och krävt upprättelse. När den personliga integreteten kränks på det här sättet har människor rätt till skadestånd"

Det här är bara helt sjukt! Blir så jävla arg när jag läser om det här fruktansvärda fallet på Akademiska sjukhuset i Uppsala, ingen förtjänar att behandlas på det här viset för att ett produktionsbolag ska få sina tittarsiffror, och för att människor i TV-soffan ska få någonting att titta på. Kan inte tänka mig att gå igenom att se en nära persons sista tid i TV-rutan, tillsamans med 350 000 andra som inte ens vet vem man är. Nej fy fan, ibland har jag bara så sjukt jävla svårt att förstå hur folk är funtade.. Och att landstinget har mage att försvara sig och inte medge att dom har gjort fel. Tycker synd om alla anhöriga och hoppas att dom får hjälp med att få fram rättvisan i detta fall.

Eftersom att landstinget inte medger att dom gjort något fel så har dom skaffat sig en advokat. Fakturorna som finns för advokatkostnader (740 978kr!!) betalas inte av landstinget utan av produktionsbolaget. Trots detta anser landstinget att den avlidne mannens anhöriga ska betala hela summan om landstinget vinner målet.

Klicka på den här länken och läs mer för att få reda på vilket sätt du kan hjälpa till!

http://centrumforrattvisa.se/blog/2013/12/12/insamling-for-att-driva-sjukhusfilmningsfallet/

Du kan skicka en gåva genom att SMSa "CFR önskat belopp" (tex CFR 100) till 72970.

Kan som sagt inte tänka mig hur jobbigt det här måste vara, det här förtjänare ingen.

Ibland undrar man om vi bor i Sverige.

Åååå nej nej NEEEJ! Har gått och lagt mig sent hela veckan.. Eller nej, jag har lagt mig kl 21 varje kväll men har inte funnit ro till att sova förrän klockan har blivit 3 på natten.. Inte så jävla rockigt! Man blir så där lagomt småirriterad, får skrattanfall som heter duga, man blir sådär lagomt dåsig i huvudet på eftermiddagarna. Ikväll har jag varit snortrött hela kvällen, skönt, då kan jag lägga mig tidigt tänkte jag, blir ju perfekt när man "lovat" vara på lucian på skolan imorgon kl07:30.. Vad gör Caroline då? Nää men hon lägger sig tidigt MEN tar med sig ärkefienden datorn till sängen, som att inte Ifånen är nog.. Så här ligger jag klockan 00:40 och ska upp om en sådär 5 timmar. BRA! Jag får helt enkelt se det som någon form av lussevaka!  Är väl ingen som vill lussa med Ivar ändå, ush va det stormar!!

Det är tankarnas fel att jag inte kan sova, det händer så himla mycket i livet just nu att jag inte kan lugna ner mig, JAG VILL BARA GÖRA SAKER NU NU NU NU NUUU! Tänk om man kunde installera en knapp bakom örat där det stod av och på, perfa, tankarna puts väck. Lär väl finnas på elgiganten snart... hihhi Näj då!

Går och lägger mig med det här citatet från Håkan Hellström i huvet nu när jag ska sova! Klokt, Godnatt!!

Måste bara säga tack för allt stöd jag fick vid förra inlägget jag skrev, så härligt att se vilka fina människor det finns!! Känns så otroligt skönt att få dela med sig. Har sagt det till många och jag rekomenderar er också, har ni mycket funderingar - skriv! Man måste inte publicera,  det känns bara skönt att avreagera sig med papper och penna ibland när det snurrar på för mycket i skallen, man får vara hur förbannad och hur glad eller dryg man vill, du bestämmer för det är din text, ingen annan behöver se. Tror alla skulle må bra av en "avreageringsbok"! Inte för att jag själv är så flitig med att skriva ofta.

Ligger just nu i soffan och lyssnar på stormen som drog in på typ 2 sekunder kändes det som,fy klåån! Boxningen är till och med inställd ikväll på grund av den.. Jag som var så kaxig innan och trodde inte på att det skulle bli någon storm, "blåser väl alltid i Östersund" tänkte jag men det fick jag igen när det började smälla som bara f*n ute. Oj ojj..

Iallafall så funderar jag på en sak som jag och mamma pratade om. Och det är hur sjukt det är att saker och ting ordnar sig och hur drömmar kan förändras och ibland försvinna och bytas ut  mot andra, det är väl egentligen tack vare mina egna val som saker har hänt och ordnat sig, vilket jag från början inte trott.

Det jag tänker på är drömmarna jag hade när jag var liten.. Den största drömmen var att bo i London, när jag var 12 år var det nog för att jag trodde att man sprang på Robbie Williams vid vart enda gathörn i London sen har jag bara intalat mig själv att Engelsmän generellt verkar som ett jäkla roligt folk att hänga med och att dialekten är förjävla go. Min andra dröm var att få prova på att bo i USA. Och en annan dröm var att bli fotbollsproffs, medans den sista och förmodligen största drömmen har varit att jobba med musik, men den drömmen gav jag upp rätt fort samtidigt som den alltid funnits kvar i bakhuvudet, för jag är ju ingen musiker??? Det går ju inte?? Som ni ser är jag inte bara en funderare, jag är en drömmare också..

Jag har genom åren gett upp vissa av dom här drömmarna mer och mer.

När jag gick i högstadiet så ville jag så gärna åka på språkresa med STS när jag fyllde 15/16 men det blev aldrIg av pga att jag var upptagen med fotboll på sommrarna. Efter det så blev jag så jäkla negativ som en tonåring lätt kan bli (hehe). "Men åååååå.. jag kommer aldrig att åka till London och hur ska jag klara av att åka till USA?? DET ÄR JU HUR LÅNGT SOM HELST".. Min fasa har alltid varit att inte våga prova på saker jag vill göra och sen ångra mig senare i livet så jag fick lite smått panik, vilket mycket var mitt eget fel för jag har varit rätt rastlös att vänta på saker här i livet, det ska hända NU! Sen på gymnasiet drog jag på mig skador och mådde väldigt dåligt på grund av allt som hände hemma, och då hamnade fotbollen helt plötsligt så gott som på hyllan.. Jag som var van att träna nio gånger i veckan, vad skulle jag nu ta mig till?? Jag har aldrig varit bra i skolan utan har alltid haft det tungt med de flesta ämnena, men det har inte gjort så mycket för har ju alltid haft idrotten. Men fan va deppigt det blev när jag fick lägga fotbollen på sidan mer och mer,idrotten stod ju till stora delar av vem jag var. Fick problem med ryggen och min sjukgymnast sa att jag kanske aldrig kommer kunna spela fotboll igen för han trodde att problemen var så stora. Ännu en dröm att stryka från listan.. Blev deppig, less och allmänt förvirrad och ledsen.

Men då gjorde jag till slut någonting som jag är sååå glad för. När jag gick tredje året på gymnasiet så var jag fast besluten om att jag aldrig tänker börja plugga, aldrig i livet! Så jag ansökte som au pair genom STS, matchade med en värdfamilj utanför San Francisco och var sjukt upprymd. Och dom sista dagarna var jag så nervös att jag började ångra mig, "VA FAN HÅLLER JAG PÅ MED?? Hur ska lilla jag klara mig själv??" Men folk peppeade mig att åka och mamma sa "om du skulle ångra dig så är det lika långt att åka hem, det skadar inte att prova". Så jag for, och hade världens bästa år.

När jag skulle hem hade jag samma inställning angående plugg, nej FY FAN för att plugga, jag vill tillbaka till USA (fick inte pga visum). Men hade inget jobb som väntade eller andra planer så jag beslöt mig för att ansöka till olika utbildningar bara för att se hur jag låg till, jag sökte allt som verkade intressant utan att ha en enda tanke bakom. Kom in på turismprogrammet här i Östersund, tänkte lite samma sak som innan jag åkte till USA, skulle jag ångra mig är det bara att packa väskorna och åka hem igen, för att ligga hemma i soffan hos mamma i Kramfors och söka jobb efter ett år i USA skulle nog göra mig mer eller mindre tokig, och för det andra så kände jag inte att jag hörde hemma där längre heller på nått vis. Började plugga, men har under hela 2 år funderat på att hoppa av och har många gånger varit sjukt nära, detta på grund av att jag som sagt aldrig har varit bra i skolan och har genom åren kuggat så SJUKT många tentor och självförtroendet har varit noll när det kommer till skola.. Fotbollen då? Det var inte lika kul längre.. Och jag hade insett att mitt mål om att bli bäst inte kommer att ske, eller jag hade ingen vilja längre att jobba till att bli bäst. Gick upp sjukt mycket i vikt i USA och det kändes bara tungt att komma igång. Har gått runt i två år och letat efter mig själv, och försökt komma på vad jag är bra på men har haft så svårt att hitta något. Träna har jag alltid älskat och kom igång rätt fort efter USA, men det kommer jag ju inte käna mycket stålars på. Frågade mig själv hela tiden vad fan jag gör i Östersund...Varför började jag plugga?? Och efter halva utbildningen var gjord så kände jag att det var för sent att hoppa av, det kändes onödigt.. Och någonstans så fanns det ju ändå ett intresse.

Förra våren läste vi en evenemangskurs, DÄR kom min inspiration och DÄR dök en gammal dröm som jag la undan först av alla, musik! Jag kom på att jag kan ju visst jobba med musik fast att jag inte sjunger eller spelar. YES!!!! Vi åkte på fältresa till Stockholm där drömmarna växte ännu mer när vi fick träffa VDn för friends arena. Sen skrev vi tenta och vad tror ni händer? Jo jag kuggar igen.. Och den här gången tog det så jäkla hårt.. För jag kände bara att det var förjävligt att kugga en tenta som jag var så intresserad av, jag kände mig dum i huvudet och undrade vad fan de skulle bli av mig när jag inte ens fattar det jag är intresserad av? När den terminen började gå mot sitt slut så fick jag lite energi, åkte till London på praktik i 5 veckor.

Nu går jag 3e året på utbildningen och vet ni, någonting har hänt! Jag har blivit positiv, och mycket av det beror på att jag känner att jag är så nära målet(examen!!) och för att jag på praktiken fick beröm för den person jag är, och inte på grund av hur jag har presterat i skolan, för vem bryr sig om ett bra betyg om man inte är funtad som person? Under början på den här hösten bestämde jag mig för att nu jävlar ska jag ta tag i det här. Skaffade mig en mentor som arbetar med evenemang som är en sån stor hjälp för mig och hjälper mig hitta kontakter i arbetslivet. Vi fick även hjälpa till att arbeta och förbereda lite inför guldgalan som är Sveriges största näringslivsgala, vilket var jävligt inspirerande för att man fick se hur folk arbetar! Jag har även börjat klura på en affärsidé som jag längtar efter att få dela med mig av.. Drömen att en dag få arbeta med musik och evenemang är större än någonsin. Mycket tack vare pepp från folk från arbetslivet, familj och vänner som är berömt och fått mig fattat poängen med en bra personlighet och stark vilja.

Så för att komma till poängen så betyder detta att det är SÅ nyttigt att prova på saker som man vill göra och hålla tag i sin dröm och att sätta mål, de kanske inte kan fullföljas helt men de kanske kan formas om och bli någonting annat, eller hitta en annan väg där man hittar nya saker som inspirerar till nya drömmar. Därför känner jag mig så glad att det finns hopp för oss som har det svårt i skolan, kämpa på, för i slutänden handlar det om den du är som person och hur hårt du är villig att arbeta för något. Drömmar kan även försvinna helt, fotbollen och idrott var min identitet och jag visste fasen inte vem jag var när jag mådde dåligt och inte orkade ta tag i den. Nu har jag insett att jag inte behöver vara bäst i skolan (det där med att vara bäst kommer nog från idrotten, vinnarskallen kan spela ett spratt), jag behöver inte klara alla tentor på första försöket. Det är viktigt att kämpa sig igenom jobbiga saker, för ju mer man får kämpa för något ju mer stolt och ju mer gött känns det när man kollar tillbaka på vad fasen man har åstadkommit och vad man har gjort. Plugget som jag inte har förstått varför jag håller på med är nu i efterhand det de bästa jag valt att göra. Har fått upp ögonen för nya saker och har även lärt mig att prata inför folk och tro på att saker ordnar sig till slut. 3 år är inte hela livet, och hur bra är det inte att ha en utbildning att stå på? När man mår dåligt (det jag nämde i förra inlägget)så är det svårt att hitta inspiration till något, men när man har hittat sig själv någorlunda så blir det bättre. Det kan ta tid innan man hittar dit, för mig tog det 6 år, men när man väl gör det så är det värt allt kämpande som man ibland bara velat ge upp. När pappa dog så dog mina intressen för fotbollen med han lite, fast att jag fortfarande tycker det är sjukt kul, men det kändes som våran grej. Nu har jag byggt upp mål som bara är mina, och nu jäklar vet jag vad jag vill göra och jag har lärt mig att jag är visst bra på någonting! De positiva delarna döljs bara väldigt lätt när livet bjuder på motgångar. ALLA är bra på någonting, jag lovar, och är man inte bra så tar man hjälp av dom som kan och lär sig.

Jag har tänkt på en sak.. Det är det här när folk ger kommentaren "du är så stark" till någon, är den kommentaren positiv för alla eller är det något som känns skönt att säga för den som säger det? Jag tycker såklart att kommentaren Menar någonting gott och att personen som säger en sådan kommentar bara menar väl. Och i många fall kan det vara skönt att höra en sån kommentar för att det är ett tecken på att människor i din närhet vill uppmuntra dig och puscha dig till att inte ge upp, att dom faktiskt bryr sig. Och har man presterat något eller uppnått ett mål man haft, så kanske man känner sig stark och det kanske känns förjävla bra att höra det. Men jag tänkte gå in på en annan situation..

Ska börja med att säga att det här är en bild av MIN personliga upplevelse, inte någon annans, du får känna och tycka annorlunda.

När jag får en kommentar om att jag är stark idag gällande skola eller arbete eller någonting liknande blir jag såklart glad men det fanns en period då jag inte riktigt förstod vad folk menade när dom sa att jag var stark; hade jag något val?
Efter att pappa gick bort och mamma blev sjuk så kände jag faktiskt inte att det fanns så mycket till styrka att hämta någonstans.. När jag fick höra att jag var stark så ville jag bara bryta ihop och skrika, för den där styrkan alla pratade om, var helt osynlig för mig, jag kände mig inte stark - jag var trasig.

Även fast människor bara menar väl när man ger en sån här kommentar så kan jag inte sluta tänka på pressen den kommentaren ger och att man till slut börjar intala sig själv att vara stark. När man inte kände för att kliva upp på morgonen för att man hade gråtit hela natten, eller när man gick på skolan och bara ville brista i gråt så lät jag istället klumpen i halsen bli större och större - för jag ville ju vara stark inför mina vänner och familj, "dom ska inte behöva se mig ledsen". När en tonåring, en 17-åring som jag var då får en sån kommentar att jag är stark så uppmanade det mig att hålla igen.. Alla kanske inte känner så men det här var som sagt min upplevelse. Den här bilden av styrka är något som jag har svårt att släppa.

Jag kan erkänna att jag inte känt mig stark på flera år, jag har känt mig så svag inombords och visat upp en helt annan person utåt. Den där styrkan, den har nog alla andra sett för den har jag alltid varit duktig att visa utåt.. Styrkan har för mig varit till för att inte oroa människor i min omgivning, att få dom att må bra före mig. Men varför ska det inte vara okej att bryta ihop? Att visa att man mår skit, att man just nu inte orkar vara stark eller kanske inte är redo att vara stark än, det kanske ingår att vara svag ett tag för att få tid att sörja en bortgång?
Det här betyder inte att man behöver älta, men det betyder att man ska få känna att det som hänt inte är okej, det handlar om att börja inse att sakna, det kommer jag få göra hela livet.

Den här klumpen som byggdes upp i mitt bröst har gjort så ont, den finns fortfarande kvar, men väldigt mycket mindre har den blivit. Klumpen har fått min kropp att säga ifrån. Har ofta ont i bröstkorgen, blir lätt stressad och har lätt för att känna oro. Det kom till en punkt när jag var så ledsen men fick inte fram en enda tår för att jag inte orkade gråta för det gjorde så ont i bröstet, istället kände jag mig tom.
Jag hade önskat att jag hade visat mer.. Att jag helt enkelt skulle sagt att jag inte klarade av fotbollsträningen för att det gjorde ont istället för att hitta på andra anledningar eller gråta i smyg på träningen när ingen ser, pappa stod ju inte bredvid målet längre och det är fortfarande något som är sjukt jobbigt för mig nu 5 år senare.

När mamma blev sjuk så ville jag inte att hon skulle behöva vara orolig över mig, hon hade ju sina problem men visade än en gång sån STYRKA mot mig och syrran. Den här styrkan har vi pratat om för min pappa hade en förmåga att visa samma slags styrka, man försöker förminska sjukdomsbilden med; äh det kommer gå bra det här, bara vi är positiv. För att skydda oss barn (vilket jag på ett sätt är glad över för vi behövde en positiv och målinriktad mamma som du). Nackdelen kan bli att man fortsätter i så högt tempo för att man intalar sig själv att det är fullt naturligt att komplittera sorgen och oron med nöjen. - oj nu är jag orolig/ledsen, jag drar ett skämt så att alla blir glad eller... Vi går på i 190 med skola, jobb och allt vad det kan vara.
Säger inte att man inte ska vara positiv för alla skämt och tokerier har varit till sån otroligt STOR hjälp. positiv, det ska man alltid försöka vara så gott det går! Men ibland är det okej att bromsa, stanna upp och andas. För sorgen, ilskan, oron, stressen kommer finnas kvar, och den är viktig att ta itu med för att inte kroppen ska säga ifrån som den har gjort för mig många gånger.
Nöjen, fritid, skratt och lek ska ALLTID få finnas med, även under tuffa stunder för alla har rätt att leva vidare Sitt liv MEN det ska inte bli en flykt från problem som trycker på inifrån.

Så tack jag förstår att vara stark menas som någonting positivt, men betyder det att den som inte känner att den orkar och säger ifrån ska behöva känna att den är svag? Är det så fult?

Däremot så tycker jag nu i efterhand att jag har blivit stark som person pga all denna skiten som vi fick gå igenom och har efter det fått helt andra värderingar och en helt annan drivkraft för att uppnå mina mål och prova nya saker. Men den styrkan och tryggheten med att tillåta mig själv att känna mig stark har kommit först nu den här hösten. Så får jag en kommentar nu om att jag är stark för att jag har lyckats ta mig igenom den här perioden eller för att jag själv säger rakt ut att "såhär bra har jag inte mått på länge, jag är glad", så blir jag jätteglad, för det har inte varit lätt. Därför tycker jag att den här styrkan är helt jävla fantastisk att känna att man hittat, men jag tycker inte om att höra att jag är stark under stunder jag mått skit, av någon annan.. För jag tycker att man ska låta styrkan komma inifrån, och växa fram medans man på nått konstigt sätt lär sig att leva med sorgen.

Visa gärna stöd genom att fråga hur man mår, och försök att inspirera människor att jobba för något och hitta mål, stora som små- för det blir bättre! Välj inte vägar du kommer ångra i framtiden.

Oj vad långt det blev! Men det är nog såhär jag känner.. Eller ja efter all den här texten så vet jag inte hur jag egentligen har lyckats få fram det jag menar. Men jag talar inte om era synpunkter, åsikter eller erfarenheter utan dessa åsikter är från tonåringen/tjugoåringen Caroline Strindlund, canceranhörig till båda mina föräldrar. Såhär kände/känner JAG!

Ska tillägga att jag är glad att min mamma var stark mot mig och syrran. För vi behövde en förebild i den åldern. Men hade önskat att hon också hade tänkt på att sätta sig själv i prio ett ibland, för du är världens bästa mamma även om du vissa dagar inte är stålkvinnan trots att du inte har cancer i kroppen nu! :)

Jag är sååååå glad för alla fina människor som finns i mitt liv, utan att försöka låta fjantig! Men ni är bäst och nu mår jag bra, annars skulle jag inte skriva ett sånt här inlägg! Önskar bara att fler insåg att saker och ting blir bättre, ge det bara lite tid :) puss och kram från nattsuddaren!