Var tar tiden vägen egentligen? Det har snart gått 4 år sedan jag tog studenten och nu är det snart dags att ta högskolexamen. Hur fasen hamnade jag här? Jag skulle ju inte plugga sa jag väldigt tydligt till mig själv, aldrig i livet. Men tji fick jag för pluggat har jag gjort i snart 3 år och det har varit en riktig utmaning men fasen vad värt det har varit. Utbildningen har lyckats öppna upp ögonen för lite mer saker för mig än bara idrott, ibland kanske det är nyttigt att prova på nya saker som man kanske egentligen inte är så sugen på för att hitta nya spår som intresserar här i livet :) Mamma hade rätt när hon sa till mig att allt här i världen inte bara är idrott när det hade gått dåligt på någon träning, tonåringen Carro kunde ju inte tänka sig att hålla med om det, ICKE. Men hon hade ju som sagt rätt, blir jag förvånad? Nej!! Mamma lyckas alltid ha rätt och det spelar ingen roll vad det gäller så kan man alltid vara säker på vem som vinner fighten. Hon är härlig min mamma, vad hade man gjort utan henne? Det skulle jag inte ens vilja ta reda på. Syrran kan jag inte heller vara mer än stolt över som för en vecka sedan gjorde debut i mamma-rollen till en söt liten Thea, herregud vilken tur den lilla tösen har som kommer få en sådan fin momma och mamma och pappa! :) Och vilken tur jag har som får äran att vara moster, den titeln kommer jag nog få vänja mig vid, men det gör jag så gärna!

Jag vet inte hur många gånger jag ska säga tack, men jag gör det en gång till. TACK till er som stöttar mig, ni ska bara veta hur mycket ni gör för mig. Ni får gärna kika in på hemsidan http://detarintefult.se och lämna ett meddelande eller för att bara kika runt. Allting är ju så himla nytt just nu, så ni kan vänta er mer information i framtiden.

Varmt välkomna till min första föreläsning den 16 april kl 11:30 på gamla tingshuset här i Östersund föreläsningen är helt gratis och fiket kommer att öppna 11:30 för den som vill köpa lunch eller fika. In på facebook och gilla sidan "det är inte fult" för mer info. Hoppas vi ses :)  

Vilken dag, VILKEN DAG!! :)
Jag vet att det är många av er som inte bor i Östersund som inte får hem tidningen 100% Östersund i er brevlåda, därför känns det lägligt att berätta om varför min dag varit så himla bra. Förra veckan blev jag intervjuad av en reporter från 100% Östersund för att berätta om min affärsidé och min bakgrund. Jag visste då att jag skulle få en halvsida vilket är nog stort för mig, men till slut visade det sig att mitt ansikte även fick visas på framsiden. Ååå vad glad jag är för all respons och för allt stöttande, jag är glad att jag tog tag i det här för det känns bara så rätt. Jag kände verkligen att reportern fick fram mitt syfte bra i texten.

Som de flesta vet kommer jag att hålla min första föreläsning på Gamla tingshuset här i Östersund den 16/4, i och med det vill jag med hjälp av min berättelse visa andra att dom inte är ensam samt att man kan ta sig genom tunga motgångar även om det för tillfälligt känns omöjligt. Föreläsningen kommer vara öppen för alla och den är helt kostnadsfri för den som inte vill passa på att äta lunch/fika på tingshusets café. Att prata om mina föräldrar i samband med sjukdomen cancer kommer såklart bli väldigt kämpigt, men samtidigt kommer det även att bli en bearbetning för mig. Det är såklart att jag saknar min pappa mest av allt men det som hänt kan jag inte göra någonting åt, jag måste försöka ta mig framåt. Min mamma är idag cancerfri och vi väntar nu på att hon ska få bli friskförklarad i September, vi håller tummarna. Jag har så mycket att vara tacksam och glad för. Livet blev inte som vi hade tänkt men det finns så mycket mer glädje än sorg som fyller våra dagar. Jag är tacksam över min starka mamma, över min fina syster som precis har fått en liten dotter(!!!), över min släkt och över mina gamla och nya vänner som alltid finns där, herregud vad mycket jag har att vara glad över. Jag hatar att min pappa gick bort i cancer och jag hatar att min mamma också skulle få det och jag hatar att så många mått dåligt, men som sagt är detta ingenting jag kan påverka, jag måste vara positiv när det kommer till att skapa förutsättningar för mig själv att gå vidare för det förtjänar jag, för mig finns inget annat val än att försöka.

I samband med föreläsningarna har jag en hemsida där man kommer kunna hålla sig uppdaterad på vad som händer och sker, denna sida ska samt i framtiden fungera som en levande sida där alla kommer kunna dela med sig av sina egna berättelser. Men för alla är det inte lätt att prata och dela med sig, då är det bra att kunna läsa andras berättelser för att se att det finns fler som tänker som du, gör dom inte det så är inte det fel heller - ingenting är fult. Det sistnämnda är namnet på mitt företag, konstigt? Nej det tycker jag inte. För mig representerar meningen "det är inte fult" så mycket. Vad man än går igenom, motgångar som medgångar så finns det ingenting fult med att känna som man gör och det gäller inte bara cancer utan vilka motgångar som helst. Man kan inte mäta sorg, hur man än vill så går inte det. Vi är alla olika och har varit med om olika livsresor som har format oss. Att förlora en hund kanske är det värsta som hänt en person medan en som varit med om en bilolycka upplever sin sorg på ett annat sätt. Jag tror det är just det här som gör att människor inte vågar prata, för att man jämför sig med andra. När jag tänker på mig själv så minns jag att jag många gånger känt att jag mått skitdåligt men då sagt till mig själv att jag inte ska klaga eftersom att jag inte har cancer i kroppen. Det är inte fult att vara glad, det är inte fult att vara ledsen, det är inte fult att vara arg, listan kan fortsätta oändligt långt. Jag tror stenhårt på att inställning och attityd betyder mycket för att kunna gå vidare i livet och då tror jag det är viktigt att inse att saker och ting man funderar över inte är fult. Man behöver inte alltid vara på topp. Då är det bra att man lär sig acceptera att säga en kommentar som "idag mår jag inte bra" inte är ett dugg fult, det skapar snarare potential för att kunna må bättre senare. Hur bra är det inte att säga till sina nära att tex "idag mår jag inte så bra så är jag tyst och vill vara ifred så är det därför". En sån kommentar tycker jag inte man ska ifrågasätta. Det är inte fult att ha en dålig dag och det är inte fult att säga att man har en sådan,  man behöver inte få det låta som att man är arg på någon annan.  Ibland behöver man tid till att ge sig själv andrum! Hörni livet kommer inte med facit, DET ÄR INTE FULT att tänka olika! Namnet på mitt företag kunde inte kännas mer än rätt. (Och det här inlägget kunde inte kännas mer struligt)

Ni ska ha ett stort tack för allt ert stöd, ni förstår inte vilken boost ni ger mig till att våga göra det jag vill! TACK TACK TACK :) Ps. Är det någonting speciellt ni vill att jag ska skriva om i bloggen? Skriv gärna ett förslag så ska jag göra mitt bästa. KRAM

Vill du läsa artikeln? http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_t.aspx?gKey=35xd8jp6

Besök min hemsida: http://detarintefult.se

Är det någonting jag har gjort som jag är nöjd över, så är det min tatuering som jag gjorde år 2010 för att hedra min pappa. Han lärde mig att älska musik och att vara noga med att lyssna på texer. Bland våra favoriter fanns Queen och Ulf Lundell. När jag skulle göra min tatuering, som för mig var väldigt viktigt så hade jag svårt att bestämma mig för vilken låt jag skulle välja, det finns ju så många som jag förknippar med pappa. Till slut blev det självklart. Sista musikvideon som Freddy Mercury spelade in innan han dog i maj 1991 var låten "these are the days of our lives". Klart att det var den rätta låten. Texten säger så mycket, den är så fin och enkel och för mig betyder den att vi alltid ska minnas dom stunderna som har varit med glädje och även om hur snabbt livet kan förändras. Lyssna på texten så förstår ni vad jag pratar om. Den passade bra till pappsen, aldrig att jag kommer ångra den :)

Those were the days of our lives
The bad things in life were so few
Those days are all gone now but one thing is true
When I look and I find I still love you

You can't turn back the clock you can't turn back the tide
Ain't that a shame
I'd like to go back one time on a roller coaster ride
When life was just a game
No use in sitting and thinkin' on what you did
When you can lay back and enjoy it through your kids
Sometimes it seems like lately - I just don't know
Better sit back and go with the flow

Efter 4 år är jag fortfarande lika glad över att den sitter på min kropp!

Det är först nu när jag har blivit stor som jag inser vilket jobb min mamma och pappa lade ner för att jag och min storasyster skulle kunna hålla på med det vi tyckte var roligt. Jag håller med om att föräldrars intressen lätt smittas av på sina barn och det är jag ytterst tacksam över. Dom har aldrig tvingat mig att göra någonting jag inte vill men jag har alltid haft viljan att bli bäst på nästan allt jag gör och även om det kan låta orealistiskt eller kanske innebär mycket slit så har min pappa alltid gjort klart för mig att "ja, om du vill bli bäst så kan du bli det men då ska du vara redo på att det krävs mycket uppoffring, och går det inte vägen får du inte gräva ner dig"´. Det är inget fel med att uppmuntra sina barn att utvecklas inom idrotten om dom själva vill men ibland känns det bara så tabu belagt. Jag har aldrig känt mig tvingad att hålla på med alla idrotter jag varit aktiv inom och jag minns idrottstimmarna som de bästa timmarna på dygnet, ibland är det klart att man har blivit påskyndad för att hinna med allt och jag har även blivit tvungen att välja bort idrotter pga tid och pengar och det har för mig varit det jobbiga, inte att få lira boll på kvällarna - det var livet.Ibland känns det som att man inte vågar uppmuntra barnen till att idrotta för att man blir rädd att något ska gå fel och att de ska ge upp andra saker men när det gäller skolan som innebär nog mycket stressmoment ändå, där upplever jag att människor kan tycka att det mer okej till att puscha och stressa sina barn till att hålla en bra nivå. Vad blir resultatet av det? Jo, barnen tycker det är TRÅKIGT på grund av all press! Många säger att dom inte är intresserade av idrott och aldrig har velat hålla på med det vilket jag absolut förstår fullt ut. Men jag tror stenhårt på att idrott och motion är hur viktigt som helst när det kommer till att koppla bort vardagsstressen. Och det betyder inte att man måste tvinga sina barn ut i längdspåren om dom inte vill men kanske uppmuntra dom till att röra sig varje dag för att må bättre, det gäller också att det uppskattas av föräldrarna. Om man har föräldrar som pratar om hur jäkla tråkigt det är att röra sig så är det väl självklart att barnen också börja tycka att det är skittråkigt, det är ju ingen hemlighet att barn inte gör som föräldrarna säger utan dom gör som föräldrarna gör. Det gäller alla intressen. Nu säger jag inte att alla ungar ska tvingas till att bli elitidrottare för det är inte något för alla. Men ibland kanske det handlar om att uppmuntra barnen till att vara ute och leka eller ta en cykeltur istället för att sitta framför datorn dag ut och dag in.När jag tänker på detta så måste jag nästan använda klyshan "det var bättre förr". Minns ni förut när alla hade modem hemma? Då var det inte många som fick vara inne på internet innan kl 18 på kvällen för det blev så jäkla dyrt, man fick heller inte vara inne på internet för länge för att det inte gick att använda hemtelefonen och visst kunde man bli putt över det men det var ju som det var.

Min pappa brann för fotboll vilket är ett intresse han sedan smittade av till mig. Den där stämningen vi hade i bilen till och från träningen går inte ens att beskriva med ord. Den där pappa och carro tiden var så viktig för mig. För mig handlar det om vikten av att göra saker tillsamans från att man är små så att man lär sig att se värdet i att ta det lugnt. Jag tänker på dom gångerna man kunde sitta med fiskespöt på bryggan i timmar och bara vara tyst.. Den avkopplingen är jag glad att man lärt sig uppskatta. Och känslan av att bara kunna sitta och prata och filosofera med mamma och åka iväg och bada osv eller sitta ute på altanen och fika i vårsolen istället för att slå på tvn. Idag är jag så glad över att jag har lärt mig vara ute och leka när jag var liten och att jag lärt mig att man inte måste göra saker konstant, ibland är det skönt att bara vara och göra saker som inte behöver kosta pengar. Som barn var vi inte ute och reste utomlands mycket, och det gjorde mig inte någonting för vi gjorde så mycket andra saker iallafall som inte krävde en flygresa till mallis. Pengarna gick mycket till vårt idrottande, vilket hela vår familj inte har plågats av. Lätt för mig att säga kanske, var ju inte mina pengar?? Men dessa minnen är någonting vi pratar starkt om idag och är värd så mycket. Alpinan blev exempelvis som en familjegrej, det fann nästan inget mysigare än att åka till någon slalombacke med matsäcken och sitta tillsammans och fika mellan åken, samt även känna gemenskapen vi hade med alla andra i klubben. Glömmer aldrig vintrarna när alla grannarna på gatan gick ner till pulkabacken och grillade korv och byggde snösoffor och hade det mysigt ute. Sedan hade vi ju TV-kvällarna med såklart, tro inget annat. Att sitta framför disneyklubben med en skål gotta och chips, det är minnen det!! Det är också viktigt.

Jag är glad att jag har fått prova på olika idrotter för det är så kul idag även om jag inte blev något proffs som jag ville. För nu kan jag stå på ett par skridskor och åka hyffsat, jag vet hur man "håller i" ett tennisracket , även om jag är långt från bra så kan jag stå på ett par längdskidor och jag kan också åka slalom och snowboard osv och jag vet hur det är att arbeta i lag och att dela med sig samt härda bland olika personligheter. Dessa egenskaper kan man få utan idrotten såklart.. Men om jag ser på mig själv har idrotten format mig jäkligt mycket till den jag är idag och gett mig en jäkla kämparglöd och vinnarskalle vilket är himla skönt att ha med sig i andra delar av livet. Jag ska avsluta med att citera min kära far "Carro, du ska aldrig sluta med idrotten pga killar eller andra och inga andra intressen heller för den delen för de flesta killarna skulle exempelvis inte sluta med hockeyn för att dom skaffar tjej.. Du får sluta för din skull isåfall, inte för deras. Jag ser allt för många tjejer som slutar när dom skaffar kille för att sedan kunna sitta på hockeyläktaren" . Det tänker jag behålla genom hela mitt liv för det gäller inte bara inom idrotten, det gäller allt. Människor som inte väljer att göra det man SJÄLV vill ska inte försöka påverka dom som gör det.

Heeej :) jag ber om ursäkt över att jag inte uppdaterar så mycket nu för tiden. Just nu har jag mycket att göra med allt men kommer att skriva så fort tiden tillåter!
Tills vidare kan jag bjuda på en bild på snöiga Östersund, kan ni tänka er att det skulle bli vinter IGEN? Tro hur länge det varar.. Ha det bra så länge :)

Vad konstigt det känns när vi är inne i mars och det knappt är en snöflinga på backen, ska vi behöva vara utan vårvintern som fasen är bästa tiden på året?? Tråkigt är vad det är.

Även om det skulle ha varit mysigt att kunna ha mysiga dagar på isen så är det så jäkla skönt att lämna vinterjackan hemma och kunna gå i converse utan att frysa tårna av sig, det är våååår tralalaaa!!! Och en gnutta, eller ganska mycket mer positivare blir man helt klart. Jag gick runt och tänkte idag på vilka problem och hinder man haft framför sig i livet, ibland känns ju allting bara så tungt och tråkigt utan att man riktigt vet varför. Men ibland vet man precis varför saker känns tungt och varför vissa dagar är riktigt tuffa att ta sig genom, det är dom dagarna när allting bara kommer ikapp en och kroppen bara skriker BROMSA!!! Dessa dagar hade jag många av förut, dagar som fylldes med känslor man inte riktigt kunde kontrollera, jag kunde kolla på en sten som låg på backen och börja storgråta. Känslor känslor känslor och lite mer känslor. Det tar på krafterna att inte kunna koppla bort alla gånger, att ständigt gå mellan att vara glad sen bli akut ledsen. Jag är glad att dom här dagarna har blivit allt färre, det känns som att jag upplever en annan sorts sorg idag än vad jag gjorde förut. Idag så har jag såklart fortfarande dåliga dagar då man saknar extra mycket eller då man bara går runt och tänker extra mycket på hur saker och ting skulle ha varit om inte alla tråkigheter hade hänt. Men det känns som att jag ändå inte kan säga att jag har hela dåliga dagar som ständigt är dålig utan känslorna kan fortfarande svänga men lägstanivån har höjts några snäpp. När jag blir ledsen eller låg så tar det inte lika hårt som det gjorde förut. Jag tror att detta kan ha att göra med att jag har kommit igång med livet eller hur jag ska uttrycka mig. Det känns som att jag har suttit fast i sirap i flera år och bara stått och stampat på samma ställe och inte kommit någon vart och inte heller veta vart jag är påväg. Nu är jag äntligen nära examen och mina mål känns så nära och saker omkring mig känns så roligt, jag känner för att prova nya saker igen vilket känns hur bra som helst. De jobbiga känslorna får inte längre stå i rampljuset, utan min inspiration att göra det jag känner för har tagit över medan de jobbiga ändå finns kvar men har minskat lite. Jag tror stenhårt på att det är viktigt att sätta upp mål för sig själv, både stora och små. Det är dom som får en att ta sig framåt lite längre dag för dag och att hålla hakan lite högre upp. Det man har i ryggsäcken är tungt men den får inte tynga ner mig för mycket så att jag tappar all fart som bär mig framåt. Ibland är det bra att stanna och stå på samma ställe ett tag tills att man har hittat balansen och andats ut så att man kan börja leta sig vidare igen, det är viktigt att ändå ha visionen att man en gång ska röra sig framåt och aldrig bakåt.

När jag har funderat runt kring det här har jag tänkt på hur skönt det är att kunna komma över saker men när jag tänker på det nu medan jag skriver så tycker jag inte att man ska sträva efter att komma över alla problem. Alla problem går inte att komma över så att dom försvinner, istället tycker jag att man ska försöka sträva efter att ta sig igenom dom. Till slut tar man sig kanske igenom problemet och kommer ut på andra sidan med en till erfarenhet i ryggsäcken som såklart tynger axlarna, men som även kan ge en helt annan syn på livet som lär en uppskatta saker i vardagen som man inte hade lärt sig uppskatta innan. Och tar man sig inte igenom kanske man kan komma ut på någon annan sida och hitta någon annan "taktik" att ta sig framåt och försöka ha små mål att sträva efter som är anpassade efter sig själv. Fortsätt simma.

Det var dagens tanke från funderar-Strindlund. Nu ska jag försöka sparka mig i arslet så att jag får någonting gjort som jag hade lovat mig själv. Ha det fint :) 

Vilken spännande dag jag haft, fast det känns litegrann som att alla mina dagar är spännande nu för tiden :)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, tack så himla mycket för allt stöd ni ger. Det känns så otroligt kul och nervöst såklart att äntligen få komma igång. Canceranhöriga behöver mer uppmärksamhet i samhället och jag tror att det finns många som behöver stöd i att inte känna att man är ensam, det finns fler som delar samma tankar och funderingar. Det är bra att det finns information osv om exempelvis vad sorg är och hur kroppen kan reagera, men ibland är det skönast att bara läsa om hur andra upplever sorgen i verkligheten, riktiga känslor och riktiga berättelser. Under en period i mitt liv hade jag svårt att klaga över hur jag mådde, jag hade ju själv inte cancer och jag lever här idag utan några sjukdomstecken alls, jag kan väl inte klaga? Men jag har under tidens gång insett att det här tankemönstret måste ändras. Det är ett helvete att människor blir sjuka och det är även ett helvete att stå bredvid som anhörig och inte kunna göra någonting. Jag är säker på att om mer uppmärksamhet börjar riktas mot anhöriga så kommer fler börja må bättre och inte skämmas över sina känslor. Jag vet inte hur det känns att själv vara sjuk, men jag kan tänka mig att det även kan kännas skönt för de drabbade att veta att det finns ställen för sina anhöriga att vända sig till för att hitta hjälp till att kunna leva sitt liv. Det är en stor glädje att cancerdrabbade och cancerforskning har fått sådan stor uppmärksamhet och att det finns så många fina som arbetar med dessa frågor och jag hoppas att anhöriga någon gång också kan få större uppmärksamhet. Jag hoppas att jag med hjälp av mina föreläsningar på något sätt ska bidra till denna uppmärksamhet :)

Ps. Eftersom att jag startar upp med min föreläsningsidé nu så har jag ännu inga föreläsningsställen inbokade. Jag är därför ytterst tacksam till alla tips och rekomendationer jag kan få. Och vill man boka in en föreläsning med mig så får man jättegärna kontakta mig här:

caroline.strindlund@hotmail.com

Ha det gött och ta hand om er!!

Klockan är 01.27 och här ligger jag nedbäddad i syrrans soffa. Känslan att vara hemma hos dom jag tycker om är obeskrivlig, önskar att jag hade dom på närmare håll. Det är en himla tur att jag har så fina kompisar i Östersund som underlättar när jag längtar hem till mammsen alldeles för mycket.

Den här helgen har bestått av ångest och tacksamhet, vad tycker ni om den kombon? Jag önskar att man kunde dra ett tjockt svart streck över ångesten och bara behålla tacksamheten. För mig är det svårt att koppla bort vad andra människor tycker och tänker. Just nu har den här ångesten över att vara andra till lags handlat om det många av er sett på facebook. Jag blir arg på mitt tankesätt som framkallat denna ångesten, ibland är det faktiskt okej att göra saker för DIG Carro, inse det.

Under hösten 2012 fick vi i vår klass en uppgift om att dela med oss av en affärsidé. Jag som många andra hade ett stort problem med att komma på vad sjutton lilla jag kunde bidra med till den här världen. Kvällen innan redovisningen hade jag fortfarande inte fått ner ett ord på min affärsidé, jag kände mig körd. Jag gick runt och trampade i min lilla lägenhet och funderade och funderade när jag till sist kom på det.. Jag vill dela med min berättelse, om mina tonår där ordet cancer kom för att stanna i vår familj. När jag hade det tufft så hittade jag mycket kraft när jag googlade runt och såg att jag inte var ensam i min situation. Under den tiden hade jag önskat att jag kunde hitta fler berättelser om människors tankar osv för att själv förstå att jag faktiskt inte är knäpp som känner och tycker som jag gör. Därför så tyckte jag att det kändes som en bra idé att dela med mig, för att inspirera andra. Det har nu gått 1.5 år sedan min idé kom till mig och under den tiden har det både varit tvivel och förhoppningar. Tvivlet har kommit till mina skräcktankar att människor ska tro att jag gör det för att få medömkan för så är inte fallet, jag gör det för att inspirera och stötta andra i liknande situationer samt även för att det även kan hjälpa mig själv bearbeta den här perioden av mitt liv. En till tanke har varit; vill någon verkligen höra vad jag har att säga? Tvivlet måste bort, jag måste gå på magkänslan - självklart vill jag bidra till att uppmärksamma canceranhöriga, för att förhoppningsvis på något vis kunna förbättra någon/någras vardag. Den där sista känslan vill jag ha kvar som drivkraft medans tvivlet gärna får bli mindre.

Under hösten 2013 fram till nu har jag gått all in på att börja föreläsa om min upplevelse. Det känns både spännande och nervöst. Klart jag vill göra det men måste arbeta bort den äckligaste ångesten som jag tror finns i så många av oss, den ångesten jag nämde tidigare, att vara andra till lags. Innan denna helg sa jag att jag vill börja marknadsföra min föreläsning och tänkte att facebook är en väldigt bra väg att gå. Så jag började skriva ett inlägg i en grupp för dom som söker föreläsare. Men medan jag skrev detta inlägg tänkte jag för mig själv: "vad är det jag gör? mina vänner och vänners vänner kommer att se vad jag skriver i den här gruppen, tänk om det inte finns något intresse??". Den där ångesten jag pratade om. Jag suddade inlägget jag skrev c 3 ggr och gick ifrån datorn innan jag till slut bestämde mig att NEJ, nu jäklar. Jag VET att det finns människor som vill höra min berättelse, människor som behöver stöd. Till slut gjorde jag det, jag skrev mitt inlägg och kopierade in ett inlägg härifrån min blogg som heter "måste man alltid vara stark", sen tryckte jag på skicka. Det första jag sa var; nej nu tar jag hunden och går ut och  lämnar mobilen hemma bara för att jag inte ständigt skulle kolla vad som hänt på facebook.. Jag gick min promenad och tänkte om och om igen på att folk kanske inte är ett dugg intresserade av vad jag har att säga, vad har jag gjort?? När jag sedan bestämde mig för att gå hem igen möttes jag av en stor tacksamhet och glädje. Fler än jag någonsin kunde tro hade läst och stöttat det jag vill göra, både på facebook och här i bloggen. Det känns så kul att jag inte riktigt vet var jag ska hä mig!! Varför ska man hela tiden tänka "tänk om" hela tiden istället för att göra det man själv vill och fullständigt strunta i alla dom som inte väljer att stötta. Jag är otroligt tacksam över alla er fina människor som stöttar mig, det känns så skönt att veta att det jag vill göra inte är helt bakom flötet.

Jag har ännu inte riktigt startat upp mina planer, men hoppas innerligt att få komma igång snart (april ish), det kommer bli tufft men det känns redan så skönt att äntligen få dela med mig av mina tankar. Att ni stöttar mig ger mig sån kraft till att verkligen göra det här och ni ska bara veta hur ni inspirerar mig! :)