Nu är det jul igen och jag firar jul för första gången på egen hand!!

Det går faktiskt bra eftersom att jag känner att jag ändå är hemma om nästan ett halvår och träffar alla igen + att jag gör så mycket hela tiden och har en värdfamilj som låter mig vara med överallt.. Men ändå så är det ändå jobbigt, skitjobbigt faktiskt eftersom att julen alltid är så jävla jobbig.. Eller den har iallafall varit jobbig de sista 2 åren..

Saknar pappa så sjukt mycket så att det gör ont, det känns som att jag inte vill fira jul längre nu när han inte är med.. Julen är en tid som gör dagarna mer jobbiga än vad dom redan är, så mycket minnen som kommer upp.. Det går verkligen inte att beskriva hur jobbigt det är att mista någon så nära, någon som ALLTID har varit där.. Som helt plötsligt inte finns där längre.. När jag tänker tillbaka på dom senaste åren så fattar jag inte hur mitt liv kan ha förändrats så sjukt snabbt och så mycket på så kort tid..  Har växt upp med världens bästa familj, mamma, pappa, Therese och jag. Jag spelade fotboll varje dag, jag brann för det.. Vi var en lycklig familj som bodde på älskade ljungvägen. Enda problemen jag hade var att jag var less på skolan och när det gick dåligt i fotbollen..Less på skitsaker men inget mer(om man tänker på dom nu)..

Men när jag gick i ettan på gymnasiet så var inte pappa pigg alls, det blev fler och fler sjukhusbesök men ändå inget allvarligt tänkte vi. Vi tänkte ju att han "bara" mådde dåligt utav behandlingen och att det skulle bli bättre sedan när allt var klart.. Pappa blev svagare och svagare under året, till slut fick han lov att sluta jobba för att han inte orkade med det längre.. Han blev irriterad på att han inte orkade någonting och på att han inte kunde äta.. Stämningen i familjen ändrades snabt. Jag slog bort att pappa faktiskt var sjuk och blev mer irriterad när folk pratade om det, det är vell inget fel på han, bara dålig av medicinen inget annat, vi ska ju på träning snart. 

Under sommarlovet mot 2;an på gymnasiet så var jag bortrest i några veckor och fick ett telefonsamtal utav mamma och hon frågar hur det är med mig och jag svarar glatt att det är bra, sedan frågar jag hur det är med pappa(viste att han var på sjukhuset eftersom att han skulle ha dropp pga att han inte ätit någonting på så länge).. Hon svarar: Det är inte bra.. Sedan blev hon jätteledsen.. Jag kan inte beskriva den känslan... Jag var i göteborg.. 12 timmar med bil hemifrån, alla flyg var fullsatta och alla tåg likaså pga att det var Bruce springsteen konsert i Göteborg just då... Vi började iallafall att köra hemmåt dagen efter och Mattias, min systers pojkvän mötte upp oss efter halva vägen så att jag skulle komma hem snabbare...

Vi kom hem på kvällen.. Jag sov hemma hos Therese och Mattias. Minns att jag och syrran sov inne i tv rummet på en luftmadrass och pratade och grät.. Vi kunde inte fatta att våran fina pappa var så sjuk.. Båda vi två sa: Men man måste ju kunna göra någonting???? Själva tanken på att det var helt hopplöst kändes bara så overkligt.. Jag tänkte fortfarande på att han skulle bli frisk igen..

3 dagar efter det så tillbringade vi all vår tid på sjukhuset hos vår älskade pappa som var så himla sjuk... Det första han sa till mig när jag kom in var Gud vad jag har saknat dig... Jag började grina på en gång när jag såg honom ligga där.. så svag.. Kände mig så hjälplös...

Pappa dog den sommaren... Efter det så förändrades allt.. Hela släkten var såklart så sjukt ledsen, det var så himla jobbigt att se alla som man är van att se så glada jämt helt plötsligt vara så ledsna.. Folk kom fram på stan och sa "jag beklagar sorgen".. Varken jag, mamma eller Therese grät inte särskilt mycket den första tiden.. Det kändes bara som att man pratade om någon annans familj, inte våran. Blev arg när någon sa att min pappa var borta, ville inte höra det..

Jag spelade mindre och mindre fotboll.. Bara att se en fotbollsplan fick mig att vilja gråta.. När jag kom till fotbollsträningen och ställde mig i målet första gången så ville jag bara bryta ihop... Han stod ju inte där bredvid målet, det var helt tomt... Ingen som sa åt mig vad jag gjorde rätt och fel.. Sen ingen att prata med efter träningen.. Jag mådde så dåligt när vardagen började komma ikapp igen.. TIDEN KAN INTE BARA GÅ PÅ NÄR HAN ÄR BORTA? Blev irriterad när jag såg människro som skrattade och hade det bra.. Blev irriterad på människor som klagade på skitsaker.. Ville inte träffa någon..

Den julen så beslöt vi oss för att åka bort över julen eftersom att allt var så jobbigt hemma, för mycket minnen.. Vi bokade en resa över jul och nyår till mas palomas i Spanien. Vi såg verkligen fram imot det!! Men som om det inte var nog så kom skolsköterskan fram till mig på skolan en dag och sa att hon ville prata med mig(tänkte bara.. Jaha vad är det denna gång). Jag följde med henne in till hennes rum och där inne satt min mamma, hon var ledsen. Dom berättade att dom hade sett en förändring i mammas lunga, men dom viste inte om det var någonting farligt eller inte så den dagen åkte vi ner till sundsvall för att prata med läkare.. Kommer inte ihåg vad hon sa riktigt men hon sa att deet finns chanser till att det kan vara någonting som inte är bra. Vi beslöt oss för att ställa in resan och fokusera på vad det var för fel på våran mamma.

Vi fick reda på att mamma hade en tumör i hennes högra lunga men dom viste inte om den var godartad eller elakartad, men dom ville ta bort den ganska snabt ifall att. Några få veckor senare så åkte mamma upp till Umeå sjukhus för att ta bort tumören, dom fick lov att ta bort en bit av hennes lunga för att vara säkra på att få bort allting. Efter operationen när mamma var lite kryare i huvet så sade läkarna att tumören var elakartad och att vi hade tur, dom fick bort allting.. Tyckte så synd om henne... Hon förtjänade inte att bli sjuk efter allt som hade hänt.

Efter det så gick tiden på, fast jag mådde sjukt dåligt.. Intengint kändes roligt längre. Viste inte vad jag skulle göra utan fotbollen..

Jag och mamma flyttade ett år senare till en lägenhet inne i stan och syrran köpte vårt hus.. Jag kämpade mig igenom skolan och ett år efter det så tog jag studenten!! Jag ville bort, ta ett litet break från allt det jobbiga, tänka på mig själv en stund.

Sökte till au pair genom STS och fick tag i en underbar värdfamilj här i Orinda, trivs så bra och är så glad att jag gör detta bara för att få tänka på mig själv ett tag, vara ifred och bara lyssna på sig själv. Har inte haft så här roligt på länge och mitt liv känns bara så lättsamt, jag gör bara det jag själv vill göra, bryr mig inte om så mycket mer. Jag lär mig att klara mig själv och är så glad att jag inte fegade ur i sista sekunden eller något. Den 12;e Januari har jag varit här i ett halvår!! Det snabbaste och det mest lärorika året jag har varit med om.

Tack till alla som stöttar mig där hemma ni är guld värda. Utan min familj och vänner skulle det inte vara mycket mer än en surcarro kvar :)

Jag önskar er en underbar jul och en inte för våldsam nyår!!

(ursäkta för ett lite nedstämt inlägg men var tvungen att skriva ur mig lite..) 

Extra god jul till: MAMMA, THERESE, MAJA, Mattias, Farmor & farfar, mormor & Janne, Morfar & Evy, Ulla, Håkan, Erika & Göta, Susanne och kusinerna, Stina   En bunt med Berglunds och Strindlunds, ni är guld värda!

Fin :) GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!!!